Veckan före

Jaha, dagarna går och ibland väldigt långsamt. Jag ‘fastnar’ lätt i oviktiga saker som får mitt sinne att stå still i smärtsamma tankar.

Men, det går framåt.

Det känns mer och mer det går inte och jag börjar vänja mig vid tanken, även om det är en saknad som ibland är outhärdlig. Men den börjar liksom sakta bli verklighet.

Jag har förstått att jag varit nästan som hjärntvättad av oss, M och mig. Jag levde i landet skuld/skam och därför gick jag vilse. Och försöker att sakta hitta tillbaka till mig själv, igen. All min energi har ju varit på M, så skillnaden är stor idag emot hur jag var för 2 månader sen. Jag saknar ‘vibbet’, och tankarna som stretar åt alla håll. Kontrollen över en annan människa, är så annorlunda emot att tänka på mig själv. Vem är jag förresten ..?

Anna Videll som jag förresten hade i min behandling för drogmissbruk för länge sen, har skrivit om just det här fenomenet ‘destruktiva relationer’. Mycket går åt till att ha dubbla känslor. Att fortfarande se mannen som han skulle varit, och gå ifrån hat till kärlek. Det är som en tripp som jag blev beroende av. Förändringen av M var mitt livsmål. Och ju mer jag tog på mig ansvaret, ju mer kände jag skuld och skam när det inte lyckades. M dansade samma dans, så han omedvetet skyllde det mesta på mig.

Det är som det skapas ett vaccum/tomrum efter en sån här relation tar slut, som att jag faller ihop. Sorgen över mitt livsverk , tron på förändring, all energi. Jag ser det idag på ett lite mer annorlunda sätt. En vän frågade mig

- Skulle M och du kunna hyra en stuga i sommar, där ni skulle kunna ha semester med familjen, dina barn, hans barn och hjälpa varandra?

Tanken som förut bara varit som ett lugnt konstaterande, slog mig i magen. Hur ska jag kunna fortsätta med någon som jag inte kan se en framtid med?

Nej, det är väldigt väldigt svårt. Och däri ligger sorgen också. Att jag trott det så länge, fastän det varit uppenbart för alla andra. Som att jag levt i ett annat universum emot Er.

Accepterande genom smärtsamt uppvaknande

Jag är lugnare idag. Har bett mycket om att få bli befriad ifrån min besatthet, och tankarna som bara virvlar till ingen nytta.

Och! Jag blev det! Bara sådär.

Jag fokuserar på ‘fel’ saker. Jag har pratat med min allra förste kille på msn, som jag var ihop med när jag var ung, 13-14 träffades vi. Jag var såklart inte oskuld, en omöjlighet i min värld, en möjlighet i andras.

Alltså, under min tid med M, mådde jag nästan .. så gott som .. alltid dåligt. Varför stannade jag då? Jag förstår det inte? En förklaring jag tror mig ha fattat är just den att jag är van att leva i ett spänningstillstånd, på min vakt, alltid vaken, ha kontroll. M gav mig det, han passade mig som handen i handsken.

Vi har ‘hakat’ fast i varandras känslomässiga kaos, och därför har det varit svårare att bryta med varann. Det är som att ju mer skadade vi blir, ju mer känner vi igen oss i vårt barndoms trauma. Med M och mig utvecklades allting, (om jag menar allting) i våran relation till en kamp. Kampen om att ha ‘rätt’, och vara defensiv så den andra inte kunde skada oss.

Den som levt med en familj som missbrukar droger/alkohol, förstår att det är väldigt likt scenario, till det jag och M skapade.

I våran relation fanns också alla … frågor!?? Alla de där diffusa meddelanden som gjordes sas under bordet. Manipulation, lögner, förnekelse och andra saker som också lätt finns i en alkoholistfamilj. Det är så gott som aldrig rent spel. Utan det mesta är dolt, maskerat under oftast en glättrig yta. Så var det för oss, M och jag ‘hakade’ i varandras känslomässiga botten, och i och med det, drog vi också upp våra egna obearbetade känslor. Sånt tar tid att läka.

Det jag är mest rädd för i hela livet, är att inte duga. Den känslan förföljer mig. I början trodde jag M bekräftade mig, men ju längre tiden gick har jag förstått att mitt sätt att tro mig bli bekräftad handlar snarare om att bli förnekad. Jag får alltså inte energi att vara den jag är.

Det sa jag ofta till M, ” det här är inte jag ”. Jag förstod inte hur rätt jag hade. Jag klarade inte att vara mig själv, för våran relation var ju baserad på att jag skulle vara någon annan. Eftersom det ‘väckte’ saker i M om jag var som den jag är, precis likadant som det ‘väckte’ saker i mig ang M.

Jag är glad varje dag M inte hör av sig. Våran relation finns inte längre, vi har sårat varandra tillräkligt. Även om jag får ’sug’ på M, är det ju bara för att jag har svårt att leva med mig själv i fred. Och det är det jag behöver öva mig på nu….

Låt det gudomliga energin strömma genom M

Och göra så att han lyckas i allt han företar sig!

var är alla ..?

- Hej själv, jag känner inte för att träffa dig idag …. helst.

Den kryper ändå inpå, smygande börjar den när ögonen öppnas för dagens ljus. Ljus … ett mörker sveper in över mig, iskallt.

Besattheten kramar det sista ur mig, dränerar och far omkring. Tankarna på ”om, när, varför?” gör sitt bästa för att hålla borta den stora smärtan. Sorgen i våran egen lilla hemlighet.

Logiken försöker tala högt och tydligt, allt för att dränkas i de virvlande tankarna. Den försvinner sakta i all förvirring. Djupet drar, och drar. Men hoppet i orden, lämnar ett litet litet avtryck.

Du kommer inte alltid att känna såhär …

Ensamhet

Jag får alltid någon sån här sorts övergivenhetskänsla, när sommaren närmar sig. Det påminner om alla bilar jag kommer se åka iväg, till sina sommarställen, fullpackade med grillpåsar, kattburar, glada barn och lyckade föräldrar. Det skapar ett hål i mig när den tiden börjar komma. I morgon är det ju dessutom röd dag och alla har redan börjat göra sig i ordning till att vara ‘lyckade’.

Har också en oavbruten ångest över det här med M. Fastän jag idag bad för hans skull, att den gudomliga energin ska genomströmma honom, så fick jag iallafall tanken på hur bra han har det, och hur lätt hans liv går (fastän jag inte vet något om den saken). Hans horoskop bekräftar. Han har ny lägenhet, skaffat en ny kompis och här sitter jag, misslyckad och oenergisk. Jag tänkte tom tanken, ”när kommer han börja sakna mig,  .. eller är jag redan glömd?”.

Jag var iallafall och träffade en psykolog och en läkare som hade samma efternamn som mig. Fick lite konspirationsteorier att hon var min ‘försvunna’ syster som jag enligt min pappa har, men som ej vill träffa mig för att hon pluggade till läkare. Min systers vara eller inte vara har alltid varit diffust, enligt min pappa/farmor var han otrogen när min mamma väntade mig, med någon fin flicka ifrån Skåne och sen har liksom ’sägnen’ vandrat vidare.

Men, … läkaren var inte denna syster. Hon var ingift ifrån Hallstahammar, så jag la ner min konspiration.

Jag gör en utredning om adhd där. Och jag fick dra min historia från dag 1 till det jag kommer ihåg. Det var otroligt smärtsamt. Bara insikten att andra människor inte gått igenom det jag gjorde när jag var yngre. Bara insikten att alla flickor som är 13 inte blivit våldtagna, eller utsatta för våld är så främmande för mig. Jag har ju liksom bara levt ett liv, mitt. Och där har det förekommit de sakerna, och efteråt kom tårarna av sorgen över hur smärtsamt det varit för mig att leva, och viljan och kraften i att faktiskt göra det.

När jag satt på bussen hem, slog mig tanken som ett knytnävsslag i magen … ”tänk om jag har något fel, något som gör att jag haft det svårt att leva, något som gör att jag aldrig fått mina nära relationer att fungera ??”. Usch, det var en hemsk tanke, men också liksom .. ja .. förstående. Som att jag klappade på mig själv och sa ”Fan va du är .. ehhh … liksom bra”. Gick på ett möte efteråt och delade om sorgen i att jag inte vet något annat.

Sen gick jag hem och här hemma pågår packningarna utanför för fullt, (har utsikt över gatan), med alla familjer och hundar. De där lyckade … !?

Låt …

Håll mitt hjärta, gör mig hel. Tid, låt mig gå genom dig, till där ingen oro finns, ingen längtan, där saknaden är som ett lugnt vatten i mig.

Låt mig gå ‘igenom’, och komma ut på andra sidan ljuset.

Lugna mitt hjärta som hoppar fram och tillbaka. Låt mig genom vardagen hitta anledningar, att leva. Låt mig få kraft och se meningen.

Lugna mina tankar som löper gatlopp, fyll mig med värme och hopp. Om att en dag få vara fri, ifrån …. !

Nattblot

Jag försöker intala mig, slutet – början på något nytt. Den här gången, – kanske!?

En dag i taget

Väntan gör mig …. illamående.

Då får bilderna fäste, katastroftankarna radar upp sig till marsch, och apatin sprider sig runt i kroppen. Den här veckan behövs massor med energi, god vilja, bra framförhållning, framförallt ett lugnt sinne.

Sonen har varit hemma i snart 2 veckor, och idag ska vi till LSS-handläggaren och prata tillsammans med honom. Han vägrar fortfarande, och hur jag än försöker kan jag inte övertyga. Allt är bara en enda sörja av omöjligheter känns det som. Jag är begränsad, jag klarar inte att min stora son bor hemma. Det låter omöjligt för en mamma att säga något sånt, men jag gör det. Jag har tagit det beslutet förut och står fast idag. På nåt sätt blir det orimligheter som tillsammans med logik får styra. Känslorna hinner inte riktigt med, därför blir det automatiserad skuld. Något som jag är världmästare i.

Det är bara överlevnad som gäller. Bara tänka, en dag till, en dag i taget. Mantrat hittar inte riktigt in, det blir liggande där flytande utanför mitt medvetande. Det är jag orolig för. Jag har varit i många mer pressade situationer, men det har alltid funnits något jag kunnat hålla fast vid, även de enklaste klyschor har ibland gett mig fäste. Nu vill jag bara ge upp, … om jag vågade det!

Jag är rädd att min son ska göra någon illa, de tvångstankarna jagar ifatt mig hela tiden. Bilderna blandas med fantasin, och verklighet och blir fullständigt överväldigande. All min energi går åt till att försöka hålla dem borta, samtidigt med väntan …. på vad som ska hända, och om det ska hända?

Tillbringade 2 timmar med M igår, nästan hela våran samvaro präglades av tystnad vs irritation. Jag hittade ett julkort ifrån hans socialsekreterare, och for ju igång igen, såklart. Enligt M vet han inte varför hans socialsekreterare skickar privata julkort till honom, jag ägnade någon timme och försökte förklara det för honom. Hans subtila budskap till henne, det har hänt förut. Jaja, sen fortsatte vi med våran utstakade väg i telefon i 2 timmar. M ansåg att han måste hitta någonting annat om vi hade ett break, han har inga vänner, och han vill inte umgås med alkisarna på AA-mötena han går på. En ny kvinna är M:s lösning. Kanske en psykolog vore att föredra. Det finns miljoner kvinnor som vill ta hand om en man.

So what liksom, jag ska ändå dö om 16 år. Får ta en dag i taget och försöka orka. På nåt sätt har all min kraft försvunnit. Ingenting känns roligt längre. Inte ens tanken på att M tror han finner lösningen i en annan kvinna. Det är inte ens sarkastiskt roligt. Och jag som brukar älska ironi ….

Aha

Jag har lugnat mig lite och kan ge en mer nyanserad bild av det jag skrev igår, om missunnsamhet. Jag blir orolig, när det visar sig att M fått en lägenhet så snabbt, orolig att han är ‘kvar’ i gamla tendenser. Det påverkar mig och min tillit till honom. Så på något sätt döljer sig rädsla bakom varenda defekt jag har. Det har framkommit alltid tidigare också. En av mina bästa vänner brukar säga, ; det finns 2 primära känslor den ena är kärlek den andra rädsla. Jag har agerat på rädsla ang M vad det gäller det mesta. Förståligt, men också en förklaring på varför våran relation är så sårig och sorglig.

Jag är värd att agera i kärlek, och därför måste jag försöka att eliminera de där rädslokänslorna som tar över mig så fullständigt ibland.

Nästa vecka börjar min adhd utredning. Hoppas att jag kommer ihåg att gå dit. Nästa vecka är det dessutom träff med sonens skola, besök hos LSS-handläggaren. Psykologen vid arbetsförmedlingen, och påskrift av mitt nya anställningskontrakt. Allt på samma dag ska jag väl inte missa?

Sorg under vrede.

Är det något jag har väldigt svårt för så är det missunnsamhet. Och, jag lider av en rejäl dos själv. Det tar emot att skriva, särskilt som inlägget om pengar, retade någon. Dalai Lama säger ofta, det finns en potentiell Hitler i alla människor. Vad menar han med det? Jag kan väl inte bli någon Hitler?! Jag, snälla timida mig?

Att växa andligt innebär att fullständigt ärligt betrakta mina tillgångar och mina mindre ädla ’sidor’ hos mig själv. Och jag är nu villig att komma ‘ut’ med en av mina -låt oss säga- defekter.

Jag är tillsammans med M (?), -vi träffas nästan aldrig, för att jag väljer att dra mig undan, för att han inte ska få såra mig-. Vi har iallafall haft en on-off gående relation i över 2 år. Vi träffades på en dejtingsajt, som nu är kapad av hackers. Jag fick från början reda på att M gick på substitutbehandling för sitt heroinmissbruk, men att han annars var helt och fullt ärligt drogfri. Kärleken är blind, eller … den väljer att inte se. Så var det för mig också. M hade precis kommit upp ifrån en småstad där han bott sen han blev placerad där på behandling, för att sen träffa kvinnan som blev mamma till hans 2 barn.

M bodde inkvarterad hos sin brorsdotter. Detta var exakt för 2 år sedan. Sen fick M bo hos sin kompis, som till slut slängde ut M för att han tröttnade på att M ständigt var påverkad av benz (=rohypnol, xanor). Han blev utslängd och fick såklart komma ’tillbaka’ till sin mamma. Nu har M bott 1 år på hotellhem, och igår fick han skriva kontrakt på en superfin, lägenhet i de allra finaste kvarteren runt Stockholm.

Varför är jag inte glad och skriker ”Jippie”? Vad är det i mig som inte kan unna M den här chansen, tillfället? Varför är jag så missunnsam emot M?

Nu tänker jag inte var logisk och samvetsgrann, utan nu kommer alla fula grodor som finns att hoppa ur min mun, de som inte orkar kan se åt sidan. Byta kanal!

• Jag blir så j-la arg att M har det så lätt
• Jag blir så j-la arg när jag ser M:s manipulativa sätt emot myndigheter.
• Jag blir så j-la arg när han får och inte jag (jag vet, lågvatten!)
• Jag blir så j-la arg när han sagt att han måste ha lägenhet för barnens skull.
• Jag blir så j-la arg på myndigheter som bara ger och ger.
• Jag blir så j-la arg på M för att han har en mamma som alltid finns hos honom.
• Jag blir så j-la arg på att M fått allt serverat.

Ja det var i stort sett allt jag är arg på. Bakom den här ilskan finns ju såklart saker i mig som jag inte klarat av att hantera på ett bra sätt. Jag vet att det är relaterat till min uppväxt och min historia.

Jag har alltid klarat mig själv, alltid. Ända sedan jag föddes har jag tagit hand om mig själv. Jag flyttade hemifrån när jag var ung, och när jag missbrukade fanns ingen mamma där, ingen pappa heller förstås. Min bror fanns vid min sida, med en kanyl i armen. Och männen, som liksom M inte klarat sig utan en kvinna. Alla de jag tagit hand om, alla de jag försörjt. Fan det är svårt att vara tacksam när jag är otacksam.

Men det är en stor stor sorg som väller in över mig. Hur jag genom livet fått gå igenom allting ensam. Hur jag alltid lyckats genom små medel ta mig igenom destruktiviteten som ständigt funnits närvarande. M har haft en lättare ‘resa’. Han har haft en socialassistent som funnits för honom, som har en speciell ‘kärlek’ till honom. Han har haft psykologer som han haft sex med genom sina behandlingar. Mycket i hans liv kretsar kring kvinnor som liksom jag, behövt någon att ‘ta hand om’.

Jag vet att jag är orättvis, och jag vet att jag om några dagar kommer skriva en mer nyanserad bild av det hela. Men det är ett faktum att kvinnor har det svårare i missbruk, de blir helt klart oftast mer utsatta än män, för våld, misshandel och våldtäkt. Eftersom det är mindre kvinnor som utför dessa handlingar, drabbas inte män i samma utsträckning. De har oftast en ‘vanlig’ kvinna vid sin sida ibland/ofta också.

Filmen Farväl Las Vegas gestaltar den smärta jag levt med i missbruk, våldtäkt, skam och kärleken till män som vill förgöra. Varje gång jag ser filmen, gråter jag som ett barn. Den nuddar något långt därinne, den där smärtan att bara funnits för andra, bara funnits till om jag behövts. Och tron att jag bara finns endast då. I filmens avslut säger Shue orden som finns hos alla oss kvinnor som varit i missbruk.

Jag gillade spänningen

Han behövde mig

Jag älskade honom.

Asperger

”Mr. McCollum’s supporters, who rallied behind him after his last arrest, say that he suffers from a social disorder similar to autism, known as Asperger’s syndrome. The disorder is also called ”the little professor syndrome.”

Its sufferers often become obsessed with specific topics, talking endlessly about them with stunning expertise; they have problems socializing, make inappropriate comments and avoid eye contact. Obsession with trains and train trivia is common among sufferers of Asperger’s”

Så bra han beskriver våra små professorer, har ofta specialintressen som de för oändliga monologer om, gör oanständiga kommentarer och undviker ögonkontakt. Min son har inte något intresse för tåg eller tågstationer, som jag vet andra föräldrar berättar om. Däremot har han andra intressen, tex filmer, regissörer, datorspel och TV-spel. Ett mycket mycket dyrare intresse alltså.

Min son lever här och nu, bara sådär. Helt enkelt en j-ligt härlig livsinställning. Den krockar lite med våra andras verklighet bara. Ibland gör han underliga kommentarer, som i förrgår, då han sa att alla människor lever i ett spegelvänt universum, där vi lever i olika existenser, med samma kroppar, bara olika spegelvända världar. Ibland gör han dumma kommentarer, som när han säger att Chelsea förlorade med 1-4 emot Liverpool, men samtidigt säger att de gjorde inte ett enda mål Chelsea. Det är just såna saker som gör andra sonen vansinnig. Han sa att storebror fick inte vara med vid finalen mellan Liverpool -Milan, för då skulle han slå ihjäl honom.

Ett schema behövs, i våran familj är det livsnödvändigt. Lika nödvändigt som en mobiltelefon är för andra ungdomar i 18-årsåldern. Om han inte följer schema rasar våran tillvaro fullständigt. Det är emellan aktiviteter han kan ‘rasa’ upp sig, om han inte vet vad som väntar härnäst. En rolig grej jag upptäckte bara för några veckor sen, var att jag skrev ner allt han fick göra på datorn, för att jag inte skulle behöva sitta bredvid och kontrollera honom. Om jag inte kontrollerar honom, kan han plötsligt sitta och titta på våldsfilm eller sitta och klicka sig runt överallt, där han till slut blir så exaltrerad så det gör honom förvirrad. Jag upptäckte efter bara en liten stund, att han endast var på de sidor jag skrivit ner på schemat!! Det är mirakulöst, han ser det skrivna ordet som lag, som ger honom stöd i hans verklighet.

Det är oerhört fascinerande. En sak till, om jag vill få honom att vänta, kan jag säga vänta 2 sekunder, varpå han börjar räkna 1 … 2 , och sen förväntar sig att jag ska vara klar. Efter det säger jag, vänta 77 sekunder, varpå han börjar räkna 1 … 2 … 3 … 4 tills han kommer till 77, och jag förhoppningsvis är klar. Tydlighet är oerhört viktigt, och att på något sätt hoppa in i en annan verklighet än min.

Att kommunicera är ju så mycket mer än det sagda ordet, det är blickar, mimik, gester och andra kroppssignaler som vi andra uppfattar. Aspergerpersoner ser inte sånt, de vill ha direkta budskap, så det är viktigt att föräldrar har en smula skådespelartalang i bakfickan. Jag har iallafall fått dämpa mycket av min entusiasm och spontanitet när jag pratar med honom, han blir förvirrad av det. Jag får ’spela’ den där tysta, direkta tanten istället. Som är tydlig i både tal och skrift.

Filmen Rain Man beskriver på ett väldigt bra sätt hur det är att leva med någon som har Asperger, ibland är det inspirerande, och väldigt väldigt roligt. Ibland är det väldigt förvirrande och det krävs massor med fantasi för att inte bli tokig. Det är mycket påfrestande. Min son har/hade frenesi på att spola tillbaka videoband där det var en rolig kommentar, ofta betraktades inte den som rolig av någon annan än han själv. Första gångerna (5) skrattade man av medkänsla, för att han var så glad och helt excaltrerade av tex en människa som gjorde en rolig min, eller ett roligt ljud. Vid 20:e tillbakaspolningen var det inte lika roligt. Jag har haft många videoapparater, de är nog inte designade för tillbakaspolning 2 timmar på varje film?!

Han är farlig också. Han får utbrott, som ofta är kopplade till att han blir missförstådd, inte har följt sitt schema. Det resulterar gärna i att han slår sönder saker, tex dörrar eller TV-spel, eller något annat som finns till hands. En av anledningar till att skolan meddelade honom så sent att han skulle flytta var just det, att han skulle få utbrott och slå sönder. Han har redan haft utbrott där, och boendet har fått varningar och ville väl inte ha en till. Det sker inte ofta, hans utbrott, men när de sker blir det inte mycket kvar av lägenheten. Jag har tex inte några glas kvar i dörren in till vardagsrummet, där satte han handen, flera gånger. Lyckligtvis gjorde han inte sig illa.

Det är en spännande och väldigt väldigt påfrestande resa att han en son med Asperger.