Midsommar

Alltså, midsommar är verkligen min melodi.

Den startade sent, men f-n va kul det blev. Hela dagen gick jag i töcken och ville bara slippa, o vara med. Men, när jag tog mina fötter och bara gick så var det hur kul som helst.

Vi var ett gäng på 20 personer som åkte till Grönan och hade 5kamp. Har ont i magen idag för att jag skrattade så mycket igår! Hur ska jag förklara att den här familjen är så otroligt värdefull för mig. De ger mig sammanhang, och mening. Det är så lätt, så flödande, så bra. Och, jag får vara hur jag vill, och ändå bli accepterad, kramad, tilltalad.

1 månad och 13 dagar har jag varit ren idag, och jag gratulerar mig varje dag jag förmår att leva mitt liv, känna mina känslor, och uppnå någon sorts balans i mina egna känslor. Tiden läker alla sår, det är så sant, jag är ett levande bevis för att det går att vara sig själv utan destruktivitet.

Hela jag, flödar av glädje idag, för det jag fick uppleva igår. Att bara få vara sig själv bland människor, och ändå känna sån väldig gemenskap. Det är så stort så inga ord finns.

Förra midsommar satt jag och la pussel helt för mig själv, M ringde och ville ha ut mig, och körde skuldparty för att jag lovat honom. Jag var alldeles för uppfylld av att han tagit så jag förstörde för mig själv, genom att bara vilja vara ensam. Fast iof, jag är ganska glad för att pusslet var jättespännande, och så snyggt sen, massa lila-rosa blommor!

Jag är så glad så inga ord finns för att beskriva. Jag bara är, och jag är ok!

Tvärtom

Jag ska försöka att inte falla in i apati idag. Har så lätt för det vid stor’helger’, som denna. Finns liksom ingen vits med midsommarfirande egentligen? Förra midsommar satt jag och byggde pussel, och ‘flow(ade)’ iväg, till landet någon annanstans.

Mina minnen av midsommar handlar mest om fylla och raserade tält, och oangenäma knull nånstans därute i ‘bushen’. Eller som nykter, mest om en otrolig trötthet som följs av apati.

Det är något psykiskt som händer, men jag vet inte vad. Och iof är jag inte så intresserad av att veta det heller. Vi var och handlade igår grabben och jag, och jag såg alla familjer (man och kvinna, med barn väntandes hemma, kanske vid datorn) gå och storhandla allt som ska finnas på midsommar. Såg framför mig grillar, barbequesmak och nubbar som flödade. Ett allmänt tjatter som bredde ut sig.

Jag kan faktiskt aldrig tänka mig något sånt, att ens man står där vid min sida såna dagar. Finns det? Att man städar upp dagen efter för att sen åka iväg och bada eller något annat skoj.

Alltså, jag blir alltid så trött. Speciellt när jag jobbar, jag klarar inte att göra någonting förutom det. Ja Cesar förstås, min hundgubbe som rumstrerar i Tv4+. Annars är min första prioritet tvättstugan, när jag jobbar såhär.

Satt på pendeltåget och lyssnade till andras konversation, 3 kvinnor sitter bredvid och pratar om rent alldagliga saker. Jag funderar hur länge de jobbat tillsammans? På deras samtal att döma, var det säkert länge. Hur har de orkat? Och kommer jag också göra det?

Ibland känns det som jag lever för intensivt, för inkännande för mig själv. Att jag skulle behöva tänka på mode ett tag, vilka stilar som är ‘inne’ nu, och vilket läppglans jag ska välja. För att passa in och orka, vara en del i det här samhället. Tanken slog mig att jag kanske inte orkar jobba hela livet 8tim/dag, varje dag förutom 5 veckor på sommaren!? Jag känner mig annorlunda som tänker så, kvinnorna på pendeltåget verkade inte alls ha de funderingarna. De pratade på om vilka böcker de skulle läsa på sin semester!

Jag vet inte vad det är med mig och högtider, och normer. Jag verkar inte passa in alls, känner mig som ett UFO i den här jobbvärlden. Men det kanske är de små sakerna som är viktiga, som att sitta och tjuvlyssna på människor som pratar om sina bekymmer, för människor är ju mitt största intresse.

Kanske det som blir utdelningen om man jobbar 8tim/dag!?

Trasslig(t)

 Min mamma var en sån där superstrukturerad människa, och då menar jag verkligen strukturerad. När det var påsk, hann jag knappt hem ifrån skolan förrän hela huset var skinande rent, och pyntat, påskkycklingar trängdes med ris med såna där fjädrar i alla färger. Mitt och min brors rum hade genomgått en totalmakeover, bara gult.

Vid jul likadant, skillnaden var att påskkycklingarna nu var tomtar, och grisar och allt det gula var rött.

Tom när hon stod i fönstret och kollade om pappa skulle komma (vilket var det jag minns mest), var hon faktiskt strukturerad och tyst. Som en staty stod hon, tyst och lidande, och torkade tårarna i smyg. Bara hennes skräck kändes genom huset, och väntan … på det där.

När jag tänker mig en stark människa tänker jag på min mamma. Hennes personlighet blir min uppfattning om styrka och struktur.

Jag, är allt som är motsatsen till det.

Jag pyntar knappt, julgran är jag noga med, bara för att det är det enda ungarna förknippar med ful (förutom julklappar). Annars kommer gärna påskriset, en vecka senare än vanligt, och julstjärnan kan tyvärr hänga även på sommaren!

Mitt kroppsspråk är helt tvärtemot mammas. Jag pratar, yviga gester, nära till känslor, och mycket intensiv. Min kropp har en turbomotor inbyggd, som endast stannar när jag sover. Annars är den på konstant, vilket yttrar sig i ett ständigt tankeflöde, ett ständigt letande (efter borttappade grejer), eller ett intressant samtal med en kompis, eller sonen. Jag är 100 i allt. Inget tillbakadraget, stenstodsliknande som mamma.

Idag när jag var på mötet, och de läste en text, tittade jag upp på bordet framför mig. På min plats, låg mobiltelefon, nycklar, hårsnodd, papperslappar, cigg, tändare. På andras platser, stod en försynt mugg med kaffe, och på sin höjd, en halväten kaka!!

Fick panik, hade ingen plockat upp allt de hade i fickorna, som jag??!. Nej, ingen har de där olaterna som jag tydligen har. Det är som att om jag inte plockar upp dem ur fickorna försvinner dem. Behöver jag säga att jag ofta glömmer saker på möten, och glömmer nycklarna om jag ska öppna?!

De andra verkar tycka att jag är ok ändå(?)! Jag har inte hört någon klaga över mitt konstiga beteende. Ingen har sagt att hon får inte vara med, eller hon är för förvirrad för att vara här. Nej, sakta har jag börjat acceptera att jag är lite annorlunda, att mitt beteende skiljer sig ifrån de andra ibland. På vissa bitar. För mig blir de mina mammor, som verkar lugna men också gillar min personlighet.

Jag har en underbar väninna. Jag har kännt henne många år, jag träffade henne på mitt första möte. Hon och jag brukar fira när vi träffades. Hon är som jag, glömmer mobilen, nycklar, glömmer vad hon ska säga, avbryter för att inte glömma vad hon vill ha sagt. Hon är lika förvirrad som jag, och glömmer ofta vad vi bestämt.

Ändå kan jag nästan säga att efter jag börjat upptäcka att alla de här egenheterna, hennes förvirring, hennes person är ju det som gör henne och det är just därför jag älskar henne.

Då kom det plötsligt en stor insikt i mig, om hon är så fin och underbar, kanske min personlighet också är det?!

Upp

Enligt Anna finns det en oskriven bloggregel som gör att man inte bloggar på en lördag.

Bara därför, gör jag det.

Och bevisar för mig själv att jag kan och vägrar infatta mig i det ledet. Kommer från stranden (älska) och kom förbi köpcentrum där Touch of Blues spelade. Alltså, vilken dag jag haft. Och det är bara början.

Inträngd

Sonen har just rymt ifrån psyket. Visste jag faktiskt inte att det gick att göra, när man är inlagd för att man är suicidel. Men det går iallafall.

Jag känner ingenting, orkar inte känna längre. Bara stänga av. Hela veckan har varit ett farande i kappsäck fram/tillbaka till skolan, psyket och akuten med andra sonen.

Jag finns liksom inte, jag bara hänger med.

M har försökt få kontakt, och på något sätt tror jag att min högre kraft ger mig all den här känslomässiga kaoset runtomkring, för att skydda mig ifrån M. Jag går lättast tillbaka när jag är i ett mer stabilt tillstånd. Har fått tabletter att ta om mitt hjärta slår som en stånghjärnshammare, som nu tex. De hjälper litegrann, men efter jag ‘vaknat’ känns allt likadant. Det behövs starkare saker för mig, tex att vara nersövd i ett år eller nåt … *s*

Maskros

Tänk, …..

om det är så att bara för att jag inte ger efter för M:s påtryckningar, händer massor av dåliga saker för mig? Det känns nästan så. Efter några dagars lugn, har han återigen ’satt’ igång, och jag lyckades hålla mig coollugn. Har också tagit hjälp, juridisk, så den här gången är annorlunda.

Idag sitter jag här, och har precis lämnat min stora son på sjukhuset, ska dit i morgon bitti. Han mår fruktansvärt dåligt, av den här flytten skolan gjorde för 1 månad sedan, och jag i mitt tillstånd (ingen i någons tillstånd) klarar att ta hand om honom, eftersom han mår så dåligt.

Jag frågade min högre kraft på bussen, Vad ska jag lära mig …? Ge mig ett svar snabbt, (fast jag vet du inte gör det) för jag känner själv som jag är färdig för psyket.

Mitt liv är som en ketchupflaska, allt-på-en-gång.

Nu är det en sån period. Och jag sitter här med andan i halsen, nyss hemkommen ifrån först skolan i Sörmland, raka vägen till psyket med sonen, och den andra sonen har iallafall träffat världens gulligaste tjej.

Och jag ganska lugn iallafall. En kvinnlig terapeut sa en gång till mig, de som haft det väldigt väldigt svårt, kan ibland tyckas ha oändliga krafter. Jag är en sån, enligt henne. Jag blommar i samma rännsten som lilla grabben, gula står vi där som maskrosbarn.

De som överlever ändå.

Vatten

Är mitt element

 

När yngsta sonen var liten och låg på BB, hade sköterskorna på ett speciellt band som lät väldigt underligt. Det var inspelat vatten, för de lugnade ner bebisarna när de låg och sov.

Jag anammade det direkt när jag kom hem ifrån BB. Jag hade vattenkranen konstant på, när jag gick upp och ammade på natten, satt i köket och såg sonens duniga huvud och vattnet som porlade bredvid. Det blev som en lugnande tablett.

Jag gillar tvättstugan också, att sitta och titta på maskinerna surrar runt, och kanske eventuellt förstärka genom att sätta på en vattenkran som porlar i bakgrunden, det är himmeln. Och lugnande.

Idag var sonen och jag vid vattnet. Där jag kommer jobba i sommar, vid vattnet. Där min mamma fick sitt sista andetag, med utsikt över just det vattnet. Där satt vi och drack kaffe och frös lite, men vattnet vid våra fötter kluckade och for.

Livet har börjat återvända. Mina egna tankar återföds igen inom mig. Jag tänker på mig och sönerna, jag finns, andas för mig själv. M vill få tag, greppa och märker säkert mitt avståndstagande. Vi har alltid haft lite telepatisk kontakt, men jag förändrar mig inte. Jag vill bara framåt nu. Jag vill inte sitta och undra över honom något mer, jag vill leva. Nära vatten, se vatten, dricka vatten, och slicka i mig mina egna tårar, samtidigt som vattenkranen spolar.

Mikrosekunder …

Idag kände jag för en liten liten mikrosekund, känslan av frihet. Att jag inte behöver, istället för jag inte får.

Dagarna går och med de så kommer nya vanor. Människan är ett vanedjur och nu ska jag lära mig att göra saker utan att ha M i huvudet jämt. Saknad och också en början på frihet.

Små ministeg in i mig själv.

 

 

Veckan före

Jaha, dagarna går och ibland väldigt långsamt. Jag ‘fastnar’ lätt i oviktiga saker som får mitt sinne att stå still i smärtsamma tankar.

Men, det går framåt.

Det känns mer och mer det går inte och jag börjar vänja mig vid tanken, även om det är en saknad som ibland är outhärdlig. Men den börjar liksom sakta bli verklighet.

Jag har förstått att jag varit nästan som hjärntvättad av oss, M och mig. Jag levde i landet skuld/skam och därför gick jag vilse. Och försöker att sakta hitta tillbaka till mig själv, igen. All min energi har ju varit på M, så skillnaden är stor idag emot hur jag var för 2 månader sen. Jag saknar ‘vibbet’, och tankarna som stretar åt alla håll. Kontrollen över en annan människa, är så annorlunda emot att tänka på mig själv. Vem är jag förresten ..?

Anna Videll som jag förresten hade i min behandling för drogmissbruk för länge sen, har skrivit om just det här fenomenet ‘destruktiva relationer’. Mycket går åt till att ha dubbla känslor. Att fortfarande se mannen som han skulle varit, och gå ifrån hat till kärlek. Det är som en tripp som jag blev beroende av. Förändringen av M var mitt livsmål. Och ju mer jag tog på mig ansvaret, ju mer kände jag skuld och skam när det inte lyckades. M dansade samma dans, så han omedvetet skyllde det mesta på mig.

Det är som det skapas ett vaccum/tomrum efter en sån här relation tar slut, som att jag faller ihop. Sorgen över mitt livsverk , tron på förändring, all energi. Jag ser det idag på ett lite mer annorlunda sätt. En vän frågade mig

- Skulle M och du kunna hyra en stuga i sommar, där ni skulle kunna ha semester med familjen, dina barn, hans barn och hjälpa varandra?

Tanken som förut bara varit som ett lugnt konstaterande, slog mig i magen. Hur ska jag kunna fortsätta med någon som jag inte kan se en framtid med?

Nej, det är väldigt väldigt svårt. Och däri ligger sorgen också. Att jag trott det så länge, fastän det varit uppenbart för alla andra. Som att jag levt i ett annat universum emot Er.

Accepterande genom smärtsamt uppvaknande

Jag är lugnare idag. Har bett mycket om att få bli befriad ifrån min besatthet, och tankarna som bara virvlar till ingen nytta.

Och! Jag blev det! Bara sådär.

Jag fokuserar på ‘fel’ saker. Jag har pratat med min allra förste kille på msn, som jag var ihop med när jag var ung, 13-14 träffades vi. Jag var såklart inte oskuld, en omöjlighet i min värld, en möjlighet i andras.

Alltså, under min tid med M, mådde jag nästan .. så gott som .. alltid dåligt. Varför stannade jag då? Jag förstår det inte? En förklaring jag tror mig ha fattat är just den att jag är van att leva i ett spänningstillstånd, på min vakt, alltid vaken, ha kontroll. M gav mig det, han passade mig som handen i handsken.

Vi har ‘hakat’ fast i varandras känslomässiga kaos, och därför har det varit svårare att bryta med varann. Det är som att ju mer skadade vi blir, ju mer känner vi igen oss i vårt barndoms trauma. Med M och mig utvecklades allting, (om jag menar allting) i våran relation till en kamp. Kampen om att ha ‘rätt’, och vara defensiv så den andra inte kunde skada oss.

Den som levt med en familj som missbrukar droger/alkohol, förstår att det är väldigt likt scenario, till det jag och M skapade.

I våran relation fanns också alla … frågor!?? Alla de där diffusa meddelanden som gjordes sas under bordet. Manipulation, lögner, förnekelse och andra saker som också lätt finns i en alkoholistfamilj. Det är så gott som aldrig rent spel. Utan det mesta är dolt, maskerat under oftast en glättrig yta. Så var det för oss, M och jag ‘hakade’ i varandras känslomässiga botten, och i och med det, drog vi också upp våra egna obearbetade känslor. Sånt tar tid att läka.

Det jag är mest rädd för i hela livet, är att inte duga. Den känslan förföljer mig. I början trodde jag M bekräftade mig, men ju längre tiden gick har jag förstått att mitt sätt att tro mig bli bekräftad handlar snarare om att bli förnekad. Jag får alltså inte energi att vara den jag är.

Det sa jag ofta till M, ” det här är inte jag ”. Jag förstod inte hur rätt jag hade. Jag klarade inte att vara mig själv, för våran relation var ju baserad på att jag skulle vara någon annan. Eftersom det ‘väckte’ saker i M om jag var som den jag är, precis likadant som det ‘väckte’ saker i mig ang M.

Jag är glad varje dag M inte hör av sig. Våran relation finns inte längre, vi har sårat varandra tillräkligt. Även om jag får ’sug’ på M, är det ju bara för att jag har svårt att leva med mig själv i fred. Och det är det jag behöver öva mig på nu….

Låt det gudomliga energin strömma genom M

Och göra så att han lyckas i allt han företar sig!