Avslut, slut påbörjan
Jag har ibland gått in på den här bloggen för att kolla. Jag ser ofta att jag har besök ifrån en speciell plats. Vet du, läs gärna bloggen och gör inte samma misstag som jag gjorde.
Er andra, ha det bäst och var rädda om varandra!
Skam
När vissa andra inte verkar ha någon skam i kroppen, tar jag ofta på mig den. Den passar perfekt i min ryggsäck, så naturlig och ordinär har den blivit att bära. Fastän jag lovat mig själv att inte bära andras ’skit’ kan jag inte låta bli att skämmas för M:s sista inlägg här.
Det är lägre än lägst och jag hoppas att Anna har hunnit ducka?!
Jag förstår inte hur människor tänker som skyller andra för saker de själv skapat. M, du och jag skapade den här relationen, du och jag och ingen annan. Jag har dålig tillit till dig, inte till Anna. Det är du som fått mig att vända, mig ifrån dig. Och nu visar du tydligt varför?
Jag önskar dig allt det du behöver.
(Om jag ska vara ärlig, och det är vi ju här, är det nog inte träning du behöver).
Peace out, och du vinner. Tack för god match.
Månlycklig
Vågar jag skriva att jag är lycklig?
Nej, det är ingen kille, ny bil, eller ny soffa eller högre lön. Utan bara … jag inifrån och ut som känner så.
Läskigt om det försvinner för att jag säger det. Enligt affirmationer kommer det man säger till en. I min värld känns det som det försvinner … !?
Mamma leder till vishet
Många insikter som kommer till ytan nu. Kanske är det regnet som flödar genom mig, kanske är det för att jag faktiskt har tid för mig själv? Mina tankar, känslor. Kanske har jag flytt från de så länge, så de hunnit ikapp mig?
Kanske anar de sig till styrkan, och vågar komma fram?
Vad än, så är jag i förändringsfas. En levande process jag riktigt fysiskt kan känna, ryggen rätas ut och jag går … rakare.
Jag har alltid förvånas av att människor har mål, och önskningar om vad det än må vara. Jag har inte det. Den enda önskan jag har är att dö i frid. Om jag någon gång vågar säga det till någon, tittar ofta den personen lite .. ehh .. underligt på mig och jag riktigt ser hur frågande personen blir. Men, för mig är själva döden livet, i närheten av den blir jag som mest levande.
Jag har alltid fått höra att jag är en levande person, som tar för mig och är direkt. Jag tror att det är för att jag inte är rädd för döden, att jag ser döden som något jag ibland nästan kan längta till. Inte att jag vill ta livet av mig, utan den process som kommer med den. Enligt buddismen är döden det vi ska öva oss för, för det är i själva dödsögonblicket det framgår hur våran karma kommer föras över i nästa fas. Om man nu tror på det? Jag tycker det låter helt begripligt, men vet också att jag kan uppfattas som något underlig.
För ungefär 5 år sen läste jag mycket böcker om just buddismen, bland annat Tankar om Buddismen som psykologi, av Anna Bornstein, som själv praktiserat buddism och hon är också psykolog. I boken stod att ville man praktisera buddismen skulle man jobba på ett hospel, och speciellt med cancerpatienter. Jag vet inte om jag har någon högre makt som ville att jag skulle få den gåvan. Men det fick jag, min mamma blev efter 5 månader sjuk i cancer. Och den sista tiden fick jag vårda henne i hennes hem, för att på så sätt få verkligen komma nära min mamma. Det är svårt att i ord beskriva den process min mamma gick igenom. Men ungefär 2 veckor innan hon dog, hade hon liksom bara gett upp, inte på något tragiskt sätt, eller att hon var ledsen. Snarare tvärtom, hon verkade mer levande än någonsin jag sett henne i livet. Det var som att hon fått någon högre vishet som jag inte kan förklara. När jag låg bredvid henne i sängen, var vi närmare varandra, än jag någonsin kommit en människa. Och när jag frågade henne, Är du rädd? och hon tittade med stora ögon och bara liksom … jag visste att det här vill jag uppleva. Hon fick dö fridfullt i sin säng.
Jag är så tacksam emot dig Mamma.
Sharifs hjältar
Dagens höjdare, eller kvällens var tv-programmet Sharafs Hjältar. Jag blev så glad så jag satt uppe alldeles för länge för mitt sömnbehov.
När en av grabbarna sa (efter han träffat Jens Orback, minister) Men asså, han satt såhär soft tillbakalutad, nästa gång är det våran tur att bli minister.
Jag hoppas verkligen någon av killarna kommer upp och blir politiker, och att det inte förstör deras inställning till humanism. De är hoppet av idag känns det.
Hejja!
Exit
Kom hem ifrån jobbet en halvtimme tidigare än vanligt, för att jag fått en läkartid. När jag kom fram till bilen vid pendelstationen, fick jag direkt dåliga vibbar, det kändes annorlunda.
Vid ratten satt en bukett blommor, och inne i bilen stod min väska. Och fram kom M gående, och ville prata. Vi hade ett samtal vid McDonalds.
Jag tänker inte skriva det jag känner, eftersom M tagit över bloggen och trängt sig in i både mig och min bil. Därför väljer jag att … återkomma om vad som händer.
Alla ni (ni vet vilka ni är) Tack för att Ni finns.
M är inte genomdålig, han är sårad liksom jag varit. Den enda skillnaden som jag ser det, är att han valt att bedöva sina känslor, medan jag gått igenom dem genom våran relation. Jag önskar M detsamma.
Backstage
Vem står i Centrum och dansar loss i regnet i 3 timmar? Jo jag och några alkoholister ifrån krogen bredvid. I början kändes det lite konstigt när shoppingstinna människor kollade på den där galna tjejen med långt dyblött hår som dansade som en dåre till underbar blues.
Men sen sket jag i det, fullständigt.
Jag är levande, jag älskar musik och speciellt blues. Då har jag rätt att göra som jag vill. Förr behövde jag droger för att klara det, idag behöver jag bara min högre kraft som hjälper mig att uppnå modet att inte göra precis som alla andra.
Så bra dag, full med glädje och ett backstagepass till nästa spelning. Alltså, hur kan livet vara såhär underbart !?
-
Senaste kommentarer
sanningen på ”Nej, vi har inga p… Peter Nirdquist på ”Nej, vi har inga p… Jenny på ”Nej, vi har inga p… Lady Lovely Locks på Skam romni80 på Socialtjänsten och JO.
