Mamma leder till vishet

Många insikter som kommer till ytan nu. Kanske är det regnet som flödar genom mig, kanske är det för att jag faktiskt har tid för mig själv? Mina tankar, känslor. Kanske har jag flytt från de så länge, så de hunnit ikapp mig?

Kanske anar de sig till styrkan, och vågar komma fram?

Vad än, så är jag i förändringsfas. En levande process jag riktigt fysiskt kan känna, ryggen rätas ut och jag går … rakare.

Jag har alltid förvånas av att människor har mål, och önskningar om vad det än må vara. Jag har inte det. Den enda önskan jag har är att dö i frid. Om jag någon gång vågar säga det till någon, tittar ofta den personen lite .. ehh .. underligt på mig och jag riktigt ser hur frågande personen blir. Men, för mig är själva döden livet, i närheten av den blir jag som mest levande.

Jag har alltid fått höra att jag är en levande person, som tar för mig och är direkt. Jag tror att det är för att jag inte är rädd för döden, att jag ser döden som något jag ibland nästan kan längta till. Inte att jag vill ta livet av mig, utan den process som kommer med den. Enligt buddismen är döden det vi ska öva oss för, för det är i själva dödsögonblicket det framgår hur våran karma kommer föras över i nästa fas. Om man nu tror på det? Jag tycker det låter helt begripligt, men vet också att jag kan uppfattas som något underlig.

För ungefär 5 år sen läste jag mycket böcker om just buddismen, bland annat Tankar om Buddismen som psykologi, av Anna Bornstein, som själv praktiserat buddism och hon är också psykolog. I boken stod att ville man praktisera buddismen skulle man jobba på ett hospel, och speciellt med cancerpatienter. Jag vet inte om jag har någon högre makt som ville att jag skulle få den gåvan. Men det fick jag, min mamma blev efter 5 månader sjuk i cancer. Och den sista tiden fick jag vårda henne i hennes hem, för att på så sätt få verkligen komma nära min mamma. Det är svårt att i ord beskriva den process min mamma gick igenom. Men ungefär 2 veckor innan hon dog, hade hon liksom bara gett upp, inte på något tragiskt sätt, eller att hon var ledsen. Snarare tvärtom, hon verkade mer levande än någonsin jag sett henne i livet. Det var som att hon fått någon högre vishet som jag inte kan förklara. När jag låg bredvid henne i sängen, var vi närmare varandra, än jag någonsin kommit en människa. Och när jag frågade henne, Är du rädd? och hon tittade med stora ögon och bara liksom … jag visste att det här vill jag uppleva. Hon fick dö fridfullt i sin säng.

Jag är så tacksam emot dig Mamma.