Tvärtom

Jag ska försöka att inte falla in i apati idag. Har så lätt för det vid stor’helger’, som denna. Finns liksom ingen vits med midsommarfirande egentligen? Förra midsommar satt jag och byggde pussel, och ‘flow(ade)’ iväg, till landet någon annanstans.

Mina minnen av midsommar handlar mest om fylla och raserade tält, och oangenäma knull nånstans därute i ‘bushen’. Eller som nykter, mest om en otrolig trötthet som följs av apati.

Det är något psykiskt som händer, men jag vet inte vad. Och iof är jag inte så intresserad av att veta det heller. Vi var och handlade igår grabben och jag, och jag såg alla familjer (man och kvinna, med barn väntandes hemma, kanske vid datorn) gå och storhandla allt som ska finnas på midsommar. Såg framför mig grillar, barbequesmak och nubbar som flödade. Ett allmänt tjatter som bredde ut sig.

Jag kan faktiskt aldrig tänka mig något sånt, att ens man står där vid min sida såna dagar. Finns det? Att man städar upp dagen efter för att sen åka iväg och bada eller något annat skoj.

Alltså, jag blir alltid så trött. Speciellt när jag jobbar, jag klarar inte att göra någonting förutom det. Ja Cesar förstås, min hundgubbe som rumstrerar i Tv4+. Annars är min första prioritet tvättstugan, när jag jobbar såhär.

Satt på pendeltåget och lyssnade till andras konversation, 3 kvinnor sitter bredvid och pratar om rent alldagliga saker. Jag funderar hur länge de jobbat tillsammans? På deras samtal att döma, var det säkert länge. Hur har de orkat? Och kommer jag också göra det?

Ibland känns det som jag lever för intensivt, för inkännande för mig själv. Att jag skulle behöva tänka på mode ett tag, vilka stilar som är ‘inne’ nu, och vilket läppglans jag ska välja. För att passa in och orka, vara en del i det här samhället. Tanken slog mig att jag kanske inte orkar jobba hela livet 8tim/dag, varje dag förutom 5 veckor på sommaren!? Jag känner mig annorlunda som tänker så, kvinnorna på pendeltåget verkade inte alls ha de funderingarna. De pratade på om vilka böcker de skulle läsa på sin semester!

Jag vet inte vad det är med mig och högtider, och normer. Jag verkar inte passa in alls, känner mig som ett UFO i den här jobbvärlden. Men det kanske är de små sakerna som är viktiga, som att sitta och tjuvlyssna på människor som pratar om sina bekymmer, för människor är ju mitt största intresse.

Kanske det som blir utdelningen om man jobbar 8tim/dag!?