Trasslig(t)

 Min mamma var en sån där superstrukturerad människa, och då menar jag verkligen strukturerad. När det var påsk, hann jag knappt hem ifrån skolan förrän hela huset var skinande rent, och pyntat, påskkycklingar trängdes med ris med såna där fjädrar i alla färger. Mitt och min brors rum hade genomgått en totalmakeover, bara gult.

Vid jul likadant, skillnaden var att påskkycklingarna nu var tomtar, och grisar och allt det gula var rött.

Tom när hon stod i fönstret och kollade om pappa skulle komma (vilket var det jag minns mest), var hon faktiskt strukturerad och tyst. Som en staty stod hon, tyst och lidande, och torkade tårarna i smyg. Bara hennes skräck kändes genom huset, och väntan … på det där.

När jag tänker mig en stark människa tänker jag på min mamma. Hennes personlighet blir min uppfattning om styrka och struktur.

Jag, är allt som är motsatsen till det.

Jag pyntar knappt, julgran är jag noga med, bara för att det är det enda ungarna förknippar med ful (förutom julklappar). Annars kommer gärna påskriset, en vecka senare än vanligt, och julstjärnan kan tyvärr hänga även på sommaren!

Mitt kroppsspråk är helt tvärtemot mammas. Jag pratar, yviga gester, nära till känslor, och mycket intensiv. Min kropp har en turbomotor inbyggd, som endast stannar när jag sover. Annars är den på konstant, vilket yttrar sig i ett ständigt tankeflöde, ett ständigt letande (efter borttappade grejer), eller ett intressant samtal med en kompis, eller sonen. Jag är 100 i allt. Inget tillbakadraget, stenstodsliknande som mamma.

Idag när jag var på mötet, och de läste en text, tittade jag upp på bordet framför mig. På min plats, låg mobiltelefon, nycklar, hårsnodd, papperslappar, cigg, tändare. På andras platser, stod en försynt mugg med kaffe, och på sin höjd, en halväten kaka!!

Fick panik, hade ingen plockat upp allt de hade i fickorna, som jag??!. Nej, ingen har de där olaterna som jag tydligen har. Det är som att om jag inte plockar upp dem ur fickorna försvinner dem. Behöver jag säga att jag ofta glömmer saker på möten, och glömmer nycklarna om jag ska öppna?!

De andra verkar tycka att jag är ok ändå(?)! Jag har inte hört någon klaga över mitt konstiga beteende. Ingen har sagt att hon får inte vara med, eller hon är för förvirrad för att vara här. Nej, sakta har jag börjat acceptera att jag är lite annorlunda, att mitt beteende skiljer sig ifrån de andra ibland. På vissa bitar. För mig blir de mina mammor, som verkar lugna men också gillar min personlighet.

Jag har en underbar väninna. Jag har kännt henne många år, jag träffade henne på mitt första möte. Hon och jag brukar fira när vi träffades. Hon är som jag, glömmer mobilen, nycklar, glömmer vad hon ska säga, avbryter för att inte glömma vad hon vill ha sagt. Hon är lika förvirrad som jag, och glömmer ofta vad vi bestämt.

Ändå kan jag nästan säga att efter jag börjat upptäcka att alla de här egenheterna, hennes förvirring, hennes person är ju det som gör henne och det är just därför jag älskar henne.

Då kom det plötsligt en stor insikt i mig, om hon är så fin och underbar, kanske min personlighet också är det?!