Aha

Jag har lugnat mig lite och kan ge en mer nyanserad bild av det jag skrev igår, om missunnsamhet. Jag blir orolig, när det visar sig att M fått en lägenhet så snabbt, orolig att han är ‘kvar’ i gamla tendenser. Det påverkar mig och min tillit till honom. Så på något sätt döljer sig rädsla bakom varenda defekt jag har. Det har framkommit alltid tidigare också. En av mina bästa vänner brukar säga, ; det finns 2 primära känslor den ena är kärlek den andra rädsla. Jag har agerat på rädsla ang M vad det gäller det mesta. Förståligt, men också en förklaring på varför våran relation är så sårig och sorglig.

Jag är värd att agera i kärlek, och därför måste jag försöka att eliminera de där rädslokänslorna som tar över mig så fullständigt ibland.

Nästa vecka börjar min adhd utredning. Hoppas att jag kommer ihåg att gå dit. Nästa vecka är det dessutom träff med sonens skola, besök hos LSS-handläggaren. Psykologen vid arbetsförmedlingen, och påskrift av mitt nya anställningskontrakt. Allt på samma dag ska jag väl inte missa?

Sorg under vrede.

Är det något jag har väldigt svårt för så är det missunnsamhet. Och, jag lider av en rejäl dos själv. Det tar emot att skriva, särskilt som inlägget om pengar, retade någon. Dalai Lama säger ofta, det finns en potentiell Hitler i alla människor. Vad menar han med det? Jag kan väl inte bli någon Hitler?! Jag, snälla timida mig?

Att växa andligt innebär att fullständigt ärligt betrakta mina tillgångar och mina mindre ädla ’sidor’ hos mig själv. Och jag är nu villig att komma ‘ut’ med en av mina -låt oss säga- defekter.

Jag är tillsammans med M (?), -vi träffas nästan aldrig, för att jag väljer att dra mig undan, för att han inte ska få såra mig-. Vi har iallafall haft en on-off gående relation i över 2 år. Vi träffades på en dejtingsajt, som nu är kapad av hackers. Jag fick från början reda på att M gick på substitutbehandling för sitt heroinmissbruk, men att han annars var helt och fullt ärligt drogfri. Kärleken är blind, eller … den väljer att inte se. Så var det för mig också. M hade precis kommit upp ifrån en småstad där han bott sen han blev placerad där på behandling, för att sen träffa kvinnan som blev mamma till hans 2 barn.

M bodde inkvarterad hos sin brorsdotter. Detta var exakt för 2 år sedan. Sen fick M bo hos sin kompis, som till slut slängde ut M för att han tröttnade på att M ständigt var påverkad av benz (=rohypnol, xanor). Han blev utslängd och fick såklart komma ’tillbaka’ till sin mamma. Nu har M bott 1 år på hotellhem, och igår fick han skriva kontrakt på en superfin, lägenhet i de allra finaste kvarteren runt Stockholm.

Varför är jag inte glad och skriker ”Jippie”? Vad är det i mig som inte kan unna M den här chansen, tillfället? Varför är jag så missunnsam emot M?

Nu tänker jag inte var logisk och samvetsgrann, utan nu kommer alla fula grodor som finns att hoppa ur min mun, de som inte orkar kan se åt sidan. Byta kanal!

• Jag blir så j-la arg att M har det så lätt
• Jag blir så j-la arg när jag ser M:s manipulativa sätt emot myndigheter.
• Jag blir så j-la arg när han får och inte jag (jag vet, lågvatten!)
• Jag blir så j-la arg när han sagt att han måste ha lägenhet för barnens skull.
• Jag blir så j-la arg på myndigheter som bara ger och ger.
• Jag blir så j-la arg på M för att han har en mamma som alltid finns hos honom.
• Jag blir så j-la arg på att M fått allt serverat.

Ja det var i stort sett allt jag är arg på. Bakom den här ilskan finns ju såklart saker i mig som jag inte klarat av att hantera på ett bra sätt. Jag vet att det är relaterat till min uppväxt och min historia.

Jag har alltid klarat mig själv, alltid. Ända sedan jag föddes har jag tagit hand om mig själv. Jag flyttade hemifrån när jag var ung, och när jag missbrukade fanns ingen mamma där, ingen pappa heller förstås. Min bror fanns vid min sida, med en kanyl i armen. Och männen, som liksom M inte klarat sig utan en kvinna. Alla de jag tagit hand om, alla de jag försörjt. Fan det är svårt att vara tacksam när jag är otacksam.

Men det är en stor stor sorg som väller in över mig. Hur jag genom livet fått gå igenom allting ensam. Hur jag alltid lyckats genom små medel ta mig igenom destruktiviteten som ständigt funnits närvarande. M har haft en lättare ‘resa’. Han har haft en socialassistent som funnits för honom, som har en speciell ‘kärlek’ till honom. Han har haft psykologer som han haft sex med genom sina behandlingar. Mycket i hans liv kretsar kring kvinnor som liksom jag, behövt någon att ‘ta hand om’.

Jag vet att jag är orättvis, och jag vet att jag om några dagar kommer skriva en mer nyanserad bild av det hela. Men det är ett faktum att kvinnor har det svårare i missbruk, de blir helt klart oftast mer utsatta än män, för våld, misshandel och våldtäkt. Eftersom det är mindre kvinnor som utför dessa handlingar, drabbas inte män i samma utsträckning. De har oftast en ‘vanlig’ kvinna vid sin sida ibland/ofta också.

Filmen Farväl Las Vegas gestaltar den smärta jag levt med i missbruk, våldtäkt, skam och kärleken till män som vill förgöra. Varje gång jag ser filmen, gråter jag som ett barn. Den nuddar något långt därinne, den där smärtan att bara funnits för andra, bara funnits till om jag behövts. Och tron att jag bara finns endast då. I filmens avslut säger Shue orden som finns hos alla oss kvinnor som varit i missbruk.

Jag gillade spänningen

Han behövde mig

Jag älskade honom.

Asperger

”Mr. McCollum’s supporters, who rallied behind him after his last arrest, say that he suffers from a social disorder similar to autism, known as Asperger’s syndrome. The disorder is also called ”the little professor syndrome.”

Its sufferers often become obsessed with specific topics, talking endlessly about them with stunning expertise; they have problems socializing, make inappropriate comments and avoid eye contact. Obsession with trains and train trivia is common among sufferers of Asperger’s”

Så bra han beskriver våra små professorer, har ofta specialintressen som de för oändliga monologer om, gör oanständiga kommentarer och undviker ögonkontakt. Min son har inte något intresse för tåg eller tågstationer, som jag vet andra föräldrar berättar om. Däremot har han andra intressen, tex filmer, regissörer, datorspel och TV-spel. Ett mycket mycket dyrare intresse alltså.

Min son lever här och nu, bara sådär. Helt enkelt en j-ligt härlig livsinställning. Den krockar lite med våra andras verklighet bara. Ibland gör han underliga kommentarer, som i förrgår, då han sa att alla människor lever i ett spegelvänt universum, där vi lever i olika existenser, med samma kroppar, bara olika spegelvända världar. Ibland gör han dumma kommentarer, som när han säger att Chelsea förlorade med 1-4 emot Liverpool, men samtidigt säger att de gjorde inte ett enda mål Chelsea. Det är just såna saker som gör andra sonen vansinnig. Han sa att storebror fick inte vara med vid finalen mellan Liverpool -Milan, för då skulle han slå ihjäl honom.

Ett schema behövs, i våran familj är det livsnödvändigt. Lika nödvändigt som en mobiltelefon är för andra ungdomar i 18-årsåldern. Om han inte följer schema rasar våran tillvaro fullständigt. Det är emellan aktiviteter han kan ‘rasa’ upp sig, om han inte vet vad som väntar härnäst. En rolig grej jag upptäckte bara för några veckor sen, var att jag skrev ner allt han fick göra på datorn, för att jag inte skulle behöva sitta bredvid och kontrollera honom. Om jag inte kontrollerar honom, kan han plötsligt sitta och titta på våldsfilm eller sitta och klicka sig runt överallt, där han till slut blir så exaltrerad så det gör honom förvirrad. Jag upptäckte efter bara en liten stund, att han endast var på de sidor jag skrivit ner på schemat!! Det är mirakulöst, han ser det skrivna ordet som lag, som ger honom stöd i hans verklighet.

Det är oerhört fascinerande. En sak till, om jag vill få honom att vänta, kan jag säga vänta 2 sekunder, varpå han börjar räkna 1 … 2 , och sen förväntar sig att jag ska vara klar. Efter det säger jag, vänta 77 sekunder, varpå han börjar räkna 1 … 2 … 3 … 4 tills han kommer till 77, och jag förhoppningsvis är klar. Tydlighet är oerhört viktigt, och att på något sätt hoppa in i en annan verklighet än min.

Att kommunicera är ju så mycket mer än det sagda ordet, det är blickar, mimik, gester och andra kroppssignaler som vi andra uppfattar. Aspergerpersoner ser inte sånt, de vill ha direkta budskap, så det är viktigt att föräldrar har en smula skådespelartalang i bakfickan. Jag har iallafall fått dämpa mycket av min entusiasm och spontanitet när jag pratar med honom, han blir förvirrad av det. Jag får ’spela’ den där tysta, direkta tanten istället. Som är tydlig i både tal och skrift.

Filmen Rain Man beskriver på ett väldigt bra sätt hur det är att leva med någon som har Asperger, ibland är det inspirerande, och väldigt väldigt roligt. Ibland är det väldigt förvirrande och det krävs massor med fantasi för att inte bli tokig. Det är mycket påfrestande. Min son har/hade frenesi på att spola tillbaka videoband där det var en rolig kommentar, ofta betraktades inte den som rolig av någon annan än han själv. Första gångerna (5) skrattade man av medkänsla, för att han var så glad och helt excaltrerade av tex en människa som gjorde en rolig min, eller ett roligt ljud. Vid 20:e tillbakaspolningen var det inte lika roligt. Jag har haft många videoapparater, de är nog inte designade för tillbakaspolning 2 timmar på varje film?!

Han är farlig också. Han får utbrott, som ofta är kopplade till att han blir missförstådd, inte har följt sitt schema. Det resulterar gärna i att han slår sönder saker, tex dörrar eller TV-spel, eller något annat som finns till hands. En av anledningar till att skolan meddelade honom så sent att han skulle flytta var just det, att han skulle få utbrott och slå sönder. Han har redan haft utbrott där, och boendet har fått varningar och ville väl inte ha en till. Det sker inte ofta, hans utbrott, men när de sker blir det inte mycket kvar av lägenheten. Jag har tex inte några glas kvar i dörren in till vardagsrummet, där satte han handen, flera gånger. Lyckligtvis gjorde han inte sig illa.

Det är en spännande och väldigt väldigt påfrestande resa att han en son med Asperger.  

Fan Mona, vad du är bra!

Jag läser om Monas 1:a Maj tal. Enligt kolumnist på SVD kritiserar han henne för att var alltför självkritisk för sitt eget bästa. Jag eftersöker mer självkritik inom politiken, och ser inte som Göran något problem i det, utan snarare blir jag hoppfull.

Många stora andliga ledare påpekar just självinsikt som den bästa vägen till andlighet. Just andlighet är det jag saknar i vårat samhälle, som pekar åt ett helt annat håll, även om just Monas tal banar väg för annat.

Vid nästa regeringsbyte, – jag är rätt säker på att det blir så -, kommer de stora posterna inom regering vara tillsatta av just kvinnor. Även om vi av män ibland betraktas som lite snurriga, alltför mycket inne på att samtala, kommunikation. Så tror jag att det är just det som behövs. Jag är absolut ingen feminist, jag är mänslig-ist, men jag tror att många män i ledande positioner kan smittas av lite alfahanneproblematik. Och vi har inte råd med sånt.

Jag har iallafall mer förtroende för en person som vågar inse sina misstag, än för någon som vägrar inse. En av de viktigaste grundstenarna är ju att vara ’sann’, där vi just är. Jag tycker Mona visar stort mod, även om jag inte gillar deras politik.

”Nej, vi har inga pengar!”

”Det går inte, vi har inga pengar”.

Hur ofta har jag själv inte fått hört det, eller hur många gånger har jag själv inte sagt det?!

Det är många, och de fattiga barnen ökar i vårt land. Ofta invandrargrupper men också ensamstående föräldrar som jag. Jag har också oturen att födas utan något egentligt socialt nätverk. Men jag har många vänner, men ingen direkt släkt. Min mamma är död, jag har inga mostrar och morbröder, de är också döda. Min släkt dör ganska unga, min mamma var 58, och hennes mamma 62.

Min bror är heroinist med fler fattiga barn, 7 stycken.

Mina barns pappor är inte heller närvarande. En gömmer sig utomlands ifrån ett kriminellt MC-gäng, en sitter i en förort och injicerar amfetamin. En av barnen har en farmor, som han inte heller träffar.

Det finns alltså bara jag som kan säga de magiska orden, ”vi har inga pengar kvar, vi har inte råd”. Mitt hem har alltid varit sönderslagna dörrar, utslagna fönster, hål i väggar och luckor och tapeterna är repade av alla saker som kastats. När jag skriver det här börjar jag nästan gråta. Först av pappa, som fick frispel och gick amok. Sen jag själv blandat med mina missbrukande män, idag min äldste son med hjälp av den lilla. Oftast i frustration.

Vår familj tillhör fattiga familjen. Alla mina pengar har jag lagt på den största sonens specialintresse, videofilmer, tv-spel och dator. Eftersom det inte finns någon annan, så blir det jag. Julklapparna under granen, har de sista åren 4 endast varit ifrån mig, innan var de blandade med mammas skuldbelagda.

Den stora sonens handikapp har tvingat mig att köpa begagnade kläder till honom, med gott resultat, han gillar inte stela, eller nya byxor, och därför har han älskat Myrorna, jag också förresten. Den lilla däremot har älskat märkeskläder, men det har fått vänta, och vänta. Idag är han stolt whitetrash.

Jag har inte ofta funderat på om mina barn är fattiga, eller våran familj. Det har blivit naturligt, att alltid svara samma sak. Idag frågar de inte längre. Våran erfarenhet av trädgård, har vi fått när vi var placerade på ett HVB-hem, för vi jagades av en av papporna, och där fick vi gå ut i trädgården och njuta. Sommrarna har tillbringats i förorten, med bad och dataspel. Mina egna sommrar var mer utanför stadens gränser än deras, eftersom min farmor hade landställe. Vad jag älskade att vara på landet.

I år blir det kanske annorlunda. Allt tack vare FVO, och Socialen. Socialtjänsten kan själva inte betala vistelse utanför förorten, men de rekommenderade mig att söka på Stadsmissionen. Tyvärr är de överhopade av alla andra som också behöver pengar till sina barn, så deras verksamhet är nedlagd. Nu är det FVO vi sätter våran tillit till, om den lilla eventuellt ska få komma iväg några veckor. Förra året gick han hemma hela sommaren. Jag jobbade och var borta 12 timmar om dagen, och han låg oftast och sov när jag kom hem.

Det är bra att de uppmärksammar de fattiga barnen, frågan är bara vad som kommer göras åt problemet? Men media har ju makt, se vilket ramaskri Vetlanda kommun har drabbats av. Så det ligger i tiden att uppmärksamma barn, vilket uppskattas. Inte bara mina, utan alla andras också.