Veckan före

Jaha, dagarna går och ibland väldigt långsamt. Jag ‘fastnar’ lätt i oviktiga saker som får mitt sinne att stå still i smärtsamma tankar.

Men, det går framåt.

Det känns mer och mer det går inte och jag börjar vänja mig vid tanken, även om det är en saknad som ibland är outhärdlig. Men den börjar liksom sakta bli verklighet.

Jag har förstått att jag varit nästan som hjärntvättad av oss, M och mig. Jag levde i landet skuld/skam och därför gick jag vilse. Och försöker att sakta hitta tillbaka till mig själv, igen. All min energi har ju varit på M, så skillnaden är stor idag emot hur jag var för 2 månader sen. Jag saknar ‘vibbet’, och tankarna som stretar åt alla håll. Kontrollen över en annan människa, är så annorlunda emot att tänka på mig själv. Vem är jag förresten ..?

Anna Videll som jag förresten hade i min behandling för drogmissbruk för länge sen, har skrivit om just det här fenomenet ‘destruktiva relationer’. Mycket går åt till att ha dubbla känslor. Att fortfarande se mannen som han skulle varit, och gå ifrån hat till kärlek. Det är som en tripp som jag blev beroende av. Förändringen av M var mitt livsmål. Och ju mer jag tog på mig ansvaret, ju mer kände jag skuld och skam när det inte lyckades. M dansade samma dans, så han omedvetet skyllde det mesta på mig.

Det är som det skapas ett vaccum/tomrum efter en sån här relation tar slut, som att jag faller ihop. Sorgen över mitt livsverk , tron på förändring, all energi. Jag ser det idag på ett lite mer annorlunda sätt. En vän frågade mig

- Skulle M och du kunna hyra en stuga i sommar, där ni skulle kunna ha semester med familjen, dina barn, hans barn och hjälpa varandra?

Tanken som förut bara varit som ett lugnt konstaterande, slog mig i magen. Hur ska jag kunna fortsätta med någon som jag inte kan se en framtid med?

Nej, det är väldigt väldigt svårt. Och däri ligger sorgen också. Att jag trott det så länge, fastän det varit uppenbart för alla andra. Som att jag levt i ett annat universum emot Er.