Accepterande genom smärtsamt uppvaknande

Jag är lugnare idag. Har bett mycket om att få bli befriad ifrån min besatthet, och tankarna som bara virvlar till ingen nytta.

Och! Jag blev det! Bara sådär.

Jag fokuserar på ‘fel’ saker. Jag har pratat med min allra förste kille på msn, som jag var ihop med när jag var ung, 13-14 träffades vi. Jag var såklart inte oskuld, en omöjlighet i min värld, en möjlighet i andras.

Alltså, under min tid med M, mådde jag nästan .. så gott som .. alltid dåligt. Varför stannade jag då? Jag förstår det inte? En förklaring jag tror mig ha fattat är just den att jag är van att leva i ett spänningstillstånd, på min vakt, alltid vaken, ha kontroll. M gav mig det, han passade mig som handen i handsken.

Vi har ‘hakat’ fast i varandras känslomässiga kaos, och därför har det varit svårare att bryta med varann. Det är som att ju mer skadade vi blir, ju mer känner vi igen oss i vårt barndoms trauma. Med M och mig utvecklades allting, (om jag menar allting) i våran relation till en kamp. Kampen om att ha ‘rätt’, och vara defensiv så den andra inte kunde skada oss.

Den som levt med en familj som missbrukar droger/alkohol, förstår att det är väldigt likt scenario, till det jag och M skapade.

I våran relation fanns också alla … frågor!?? Alla de där diffusa meddelanden som gjordes sas under bordet. Manipulation, lögner, förnekelse och andra saker som också lätt finns i en alkoholistfamilj. Det är så gott som aldrig rent spel. Utan det mesta är dolt, maskerat under oftast en glättrig yta. Så var det för oss, M och jag ‘hakade’ i varandras känslomässiga botten, och i och med det, drog vi också upp våra egna obearbetade känslor. Sånt tar tid att läka.

Det jag är mest rädd för i hela livet, är att inte duga. Den känslan förföljer mig. I början trodde jag M bekräftade mig, men ju längre tiden gick har jag förstått att mitt sätt att tro mig bli bekräftad handlar snarare om att bli förnekad. Jag får alltså inte energi att vara den jag är.

Det sa jag ofta till M, ” det här är inte jag ”. Jag förstod inte hur rätt jag hade. Jag klarade inte att vara mig själv, för våran relation var ju baserad på att jag skulle vara någon annan. Eftersom det ‘väckte’ saker i M om jag var som den jag är, precis likadant som det ‘väckte’ saker i mig ang M.

Jag är glad varje dag M inte hör av sig. Våran relation finns inte längre, vi har sårat varandra tillräkligt. Även om jag får ’sug’ på M, är det ju bara för att jag har svårt att leva med mig själv i fred. Och det är det jag behöver öva mig på nu….

Låt det gudomliga energin strömma genom M

Och göra så att han lyckas i allt han företar sig!