Ensamhet

Jag får alltid någon sån här sorts övergivenhetskänsla, när sommaren närmar sig. Det påminner om alla bilar jag kommer se åka iväg, till sina sommarställen, fullpackade med grillpåsar, kattburar, glada barn och lyckade föräldrar. Det skapar ett hål i mig när den tiden börjar komma. I morgon är det ju dessutom röd dag och alla har redan börjat göra sig i ordning till att vara ‘lyckade’.

Har också en oavbruten ångest över det här med M. Fastän jag idag bad för hans skull, att den gudomliga energin ska genomströmma honom, så fick jag iallafall tanken på hur bra han har det, och hur lätt hans liv går (fastän jag inte vet något om den saken). Hans horoskop bekräftar. Han har ny lägenhet, skaffat en ny kompis och här sitter jag, misslyckad och oenergisk. Jag tänkte tom tanken, ”när kommer han börja sakna mig,  .. eller är jag redan glömd?”.

Jag var iallafall och träffade en psykolog och en läkare som hade samma efternamn som mig. Fick lite konspirationsteorier att hon var min ‘försvunna’ syster som jag enligt min pappa har, men som ej vill träffa mig för att hon pluggade till läkare. Min systers vara eller inte vara har alltid varit diffust, enligt min pappa/farmor var han otrogen när min mamma väntade mig, med någon fin flicka ifrån Skåne och sen har liksom ’sägnen’ vandrat vidare.

Men, … läkaren var inte denna syster. Hon var ingift ifrån Hallstahammar, så jag la ner min konspiration.

Jag gör en utredning om adhd där. Och jag fick dra min historia från dag 1 till det jag kommer ihåg. Det var otroligt smärtsamt. Bara insikten att andra människor inte gått igenom det jag gjorde när jag var yngre. Bara insikten att alla flickor som är 13 inte blivit våldtagna, eller utsatta för våld är så främmande för mig. Jag har ju liksom bara levt ett liv, mitt. Och där har det förekommit de sakerna, och efteråt kom tårarna av sorgen över hur smärtsamt det varit för mig att leva, och viljan och kraften i att faktiskt göra det.

När jag satt på bussen hem, slog mig tanken som ett knytnävsslag i magen … ”tänk om jag har något fel, något som gör att jag haft det svårt att leva, något som gör att jag aldrig fått mina nära relationer att fungera ??”. Usch, det var en hemsk tanke, men också liksom .. ja .. förstående. Som att jag klappade på mig själv och sa ”Fan va du är .. ehhh … liksom bra”. Gick på ett möte efteråt och delade om sorgen i att jag inte vet något annat.

Sen gick jag hem och här hemma pågår packningarna utanför för fullt, (har utsikt över gatan), med alla familjer och hundar. De där lyckade … !?