En dag i taget

Väntan gör mig …. illamående.

Då får bilderna fäste, katastroftankarna radar upp sig till marsch, och apatin sprider sig runt i kroppen. Den här veckan behövs massor med energi, god vilja, bra framförhållning, framförallt ett lugnt sinne.

Sonen har varit hemma i snart 2 veckor, och idag ska vi till LSS-handläggaren och prata tillsammans med honom. Han vägrar fortfarande, och hur jag än försöker kan jag inte övertyga. Allt är bara en enda sörja av omöjligheter känns det som. Jag är begränsad, jag klarar inte att min stora son bor hemma. Det låter omöjligt för en mamma att säga något sånt, men jag gör det. Jag har tagit det beslutet förut och står fast idag. På nåt sätt blir det orimligheter som tillsammans med logik får styra. Känslorna hinner inte riktigt med, därför blir det automatiserad skuld. Något som jag är världmästare i.

Det är bara överlevnad som gäller. Bara tänka, en dag till, en dag i taget. Mantrat hittar inte riktigt in, det blir liggande där flytande utanför mitt medvetande. Det är jag orolig för. Jag har varit i många mer pressade situationer, men det har alltid funnits något jag kunnat hålla fast vid, även de enklaste klyschor har ibland gett mig fäste. Nu vill jag bara ge upp, … om jag vågade det!

Jag är rädd att min son ska göra någon illa, de tvångstankarna jagar ifatt mig hela tiden. Bilderna blandas med fantasin, och verklighet och blir fullständigt överväldigande. All min energi går åt till att försöka hålla dem borta, samtidigt med väntan …. på vad som ska hända, och om det ska hända?

Tillbringade 2 timmar med M igår, nästan hela våran samvaro präglades av tystnad vs irritation. Jag hittade ett julkort ifrån hans socialsekreterare, och for ju igång igen, såklart. Enligt M vet han inte varför hans socialsekreterare skickar privata julkort till honom, jag ägnade någon timme och försökte förklara det för honom. Hans subtila budskap till henne, det har hänt förut. Jaja, sen fortsatte vi med våran utstakade väg i telefon i 2 timmar. M ansåg att han måste hitta någonting annat om vi hade ett break, han har inga vänner, och han vill inte umgås med alkisarna på AA-mötena han går på. En ny kvinna är M:s lösning. Kanske en psykolog vore att föredra. Det finns miljoner kvinnor som vill ta hand om en man.

So what liksom, jag ska ändå dö om 16 år. Får ta en dag i taget och försöka orka. På nåt sätt har all min kraft försvunnit. Ingenting känns roligt längre. Inte ens tanken på att M tror han finner lösningen i en annan kvinna. Det är inte ens sarkastiskt roligt. Och jag som brukar älska ironi ….