”Nej, vi har inga pengar!”
”Det går inte, vi har inga pengar”.
Hur ofta har jag själv inte fått hört det, eller hur många gånger har jag själv inte sagt det?!
Det är många, och de fattiga barnen ökar i vårt land. Ofta invandrargrupper men också ensamstående föräldrar som jag. Jag har också oturen att födas utan något egentligt socialt nätverk. Men jag har många vänner, men ingen direkt släkt. Min mamma är död, jag har inga mostrar och morbröder, de är också döda. Min släkt dör ganska unga, min mamma var 58, och hennes mamma 62.
Min bror är heroinist med fler fattiga barn, 7 stycken.
Mina barns pappor är inte heller närvarande. En gömmer sig utomlands ifrån ett kriminellt MC-gäng, en sitter i en förort och injicerar amfetamin. En av barnen har en farmor, som han inte heller träffar.
Det finns alltså bara jag som kan säga de magiska orden, ”vi har inga pengar kvar, vi har inte råd”. Mitt hem har alltid varit sönderslagna dörrar, utslagna fönster, hål i väggar och luckor och tapeterna är repade av alla saker som kastats. När jag skriver det här börjar jag nästan gråta. Först av pappa, som fick frispel och gick amok. Sen jag själv blandat med mina missbrukande män, idag min äldste son med hjälp av den lilla. Oftast i frustration.
Vår familj tillhör fattiga familjen. Alla mina pengar har jag lagt på den största sonens specialintresse, videofilmer, tv-spel och dator. Eftersom det inte finns någon annan, så blir det jag. Julklapparna under granen, har de sista åren 4 endast varit ifrån mig, innan var de blandade med mammas skuldbelagda.
Den stora sonens handikapp har tvingat mig att köpa begagnade kläder till honom, med gott resultat, han gillar inte stela, eller nya byxor, och därför har han älskat Myrorna, jag också förresten. Den lilla däremot har älskat märkeskläder, men det har fått vänta, och vänta. Idag är han stolt whitetrash.
Jag har inte ofta funderat på om mina barn är fattiga, eller våran familj. Det har blivit naturligt, att alltid svara samma sak. Idag frågar de inte längre. Våran erfarenhet av trädgård, har vi fått när vi var placerade på ett HVB-hem, för vi jagades av en av papporna, och där fick vi gå ut i trädgården och njuta. Sommrarna har tillbringats i förorten, med bad och dataspel. Mina egna sommrar var mer utanför stadens gränser än deras, eftersom min farmor hade landställe. Vad jag älskade att vara på landet.
I år blir det kanske annorlunda. Allt tack vare FVO, och Socialen. Socialtjänsten kan själva inte betala vistelse utanför förorten, men de rekommenderade mig att söka på Stadsmissionen. Tyvärr är de överhopade av alla andra som också behöver pengar till sina barn, så deras verksamhet är nedlagd. Nu är det FVO vi sätter våran tillit till, om den lilla eventuellt ska få komma iväg några veckor. Förra året gick han hemma hela sommaren. Jag jobbade och var borta 12 timmar om dagen, och han låg oftast och sov när jag kom hem.
Det är bra att de uppmärksammar de fattiga barnen, frågan är bara vad som kommer göras åt problemet? Men media har ju makt, se vilket ramaskri Vetlanda kommun har drabbats av. Så det ligger i tiden att uppmärksamma barn, vilket uppskattas. Inte bara mina, utan alla andras också.
maj 1, 2007 Publicerat av Mellan I och K | barn, ekonomi, orättvisa, socialtjänsten | | 9 kommentarer
Mellan I och K
Jag är ny här på wordpress men har bloggat i sen 2005. Ofta om samma ämne, men jag är variabel. Skriv gärna ett mail till mig: nyima.blogg@gmail.com
Blogroll
-
Senaste kommentarer
sanningen på ”Nej, vi har inga p… Peter Nirdquist på ”Nej, vi har inga p… Jenny på ”Nej, vi har inga p… Lady Lovely Locks på Skam romni80 på Socialtjänsten och JO. Arkiv
Dagar
-
Senaste inlägg
-
Blog Stats
- 10,568 hits
Ego