Vem är du ..?

Fantastiskt hur fri jag känner mig. Och hur massor jag har att berätta, fastän jag inte hunnit blogg. Dels för att jag har fått en ny kompis (grabbens kompis mamma), och dels för att jag spelar Alfapet de gånger jag är vid datorn.

M har börjat förstå, att det är slut. Han är nere i nivå låg. Men jag bryr mig faktiskt inte!

Jag skiter i om hans sanning är orättvis. Jag har min. Den är den värdefullaste skatten jag hittat tillbaka till.

Tjena J, du är så spännande, får jag lära känna dig …!

Slag i slag

Om 4 dagar börjar jag arbeta. Det är ganska tuffa dagar, då jobbet ligger vid kusten och jag har ganska lång väg dit. Jag återfaller i mitt gamla tankemönster, att jag kanske inte kommer orka, hela sommaren?

 Men varför skulle jag inte göra det? (I år kommer jag inte spendera min lilla lilla lunch, och diskutera med M om han tagit eller inte?)

Förra sommaren jobbade jag hela sommaren, det var superkul. Det gick hur bra som helst. I år slutar jag 15 augusti också, så jag får några veckor där. Jag kommer att klar det fint, (tror jag).

Det är som att M bleknar bort för varje dag. I morse hade jag vibb i kroppen, jag känner igen det så väl ifrån andra saker. Men nu känns det bara lugnt liksom. Jag förstår inte att det kan vara så? Jag är som på avgiftning ifrån M, och nu börjar livet sippra in i mig igen. Jag börjar känna mig stark, drogen har gått ur kroppen. Då är det farligt, säger en liten röst. Ja jag vet, jag har bett om hjälp, min sponsor och mina väninnor vet att jag är där jag är. Detox.

Insikterna kommer, och går. Igår var det just minnet hur fysiska M och jag var, vi höll varandra i handen, vi satt oftast nära varann (när vi inte var osams). Igår kom jag plötsligt på, att det är inte bara M i hela universum som gillar sånt. Kanske jag någon gång, kan träffa en sån kille som inte har ett missbruk?

Wow, det finns andra killar som gillar fysik också!

 

Mikrosekunder …

Idag kände jag för en liten liten mikrosekund, känslan av frihet. Att jag inte behöver, istället för jag inte får.

Dagarna går och med de så kommer nya vanor. Människan är ett vanedjur och nu ska jag lära mig att göra saker utan att ha M i huvudet jämt. Saknad och också en början på frihet.

Små ministeg in i mig själv.

 

 

Veckan före

Jaha, dagarna går och ibland väldigt långsamt. Jag ‘fastnar’ lätt i oviktiga saker som får mitt sinne att stå still i smärtsamma tankar.

Men, det går framåt.

Det känns mer och mer det går inte och jag börjar vänja mig vid tanken, även om det är en saknad som ibland är outhärdlig. Men den börjar liksom sakta bli verklighet.

Jag har förstått att jag varit nästan som hjärntvättad av oss, M och mig. Jag levde i landet skuld/skam och därför gick jag vilse. Och försöker att sakta hitta tillbaka till mig själv, igen. All min energi har ju varit på M, så skillnaden är stor idag emot hur jag var för 2 månader sen. Jag saknar ‘vibbet’, och tankarna som stretar åt alla håll. Kontrollen över en annan människa, är så annorlunda emot att tänka på mig själv. Vem är jag förresten ..?

Anna Videll som jag förresten hade i min behandling för drogmissbruk för länge sen, har skrivit om just det här fenomenet ‘destruktiva relationer’. Mycket går åt till att ha dubbla känslor. Att fortfarande se mannen som han skulle varit, och gå ifrån hat till kärlek. Det är som en tripp som jag blev beroende av. Förändringen av M var mitt livsmål. Och ju mer jag tog på mig ansvaret, ju mer kände jag skuld och skam när det inte lyckades. M dansade samma dans, så han omedvetet skyllde det mesta på mig.

Det är som det skapas ett vaccum/tomrum efter en sån här relation tar slut, som att jag faller ihop. Sorgen över mitt livsverk , tron på förändring, all energi. Jag ser det idag på ett lite mer annorlunda sätt. En vän frågade mig

- Skulle M och du kunna hyra en stuga i sommar, där ni skulle kunna ha semester med familjen, dina barn, hans barn och hjälpa varandra?

Tanken som förut bara varit som ett lugnt konstaterande, slog mig i magen. Hur ska jag kunna fortsätta med någon som jag inte kan se en framtid med?

Nej, det är väldigt väldigt svårt. Och däri ligger sorgen också. Att jag trott det så länge, fastän det varit uppenbart för alla andra. Som att jag levt i ett annat universum emot Er.

Accepterande genom smärtsamt uppvaknande

Jag är lugnare idag. Har bett mycket om att få bli befriad ifrån min besatthet, och tankarna som bara virvlar till ingen nytta.

Och! Jag blev det! Bara sådär.

Jag fokuserar på ‘fel’ saker. Jag har pratat med min allra förste kille på msn, som jag var ihop med när jag var ung, 13-14 träffades vi. Jag var såklart inte oskuld, en omöjlighet i min värld, en möjlighet i andras.

Alltså, under min tid med M, mådde jag nästan .. så gott som .. alltid dåligt. Varför stannade jag då? Jag förstår det inte? En förklaring jag tror mig ha fattat är just den att jag är van att leva i ett spänningstillstånd, på min vakt, alltid vaken, ha kontroll. M gav mig det, han passade mig som handen i handsken.

Vi har ‘hakat’ fast i varandras känslomässiga kaos, och därför har det varit svårare att bryta med varann. Det är som att ju mer skadade vi blir, ju mer känner vi igen oss i vårt barndoms trauma. Med M och mig utvecklades allting, (om jag menar allting) i våran relation till en kamp. Kampen om att ha ‘rätt’, och vara defensiv så den andra inte kunde skada oss.

Den som levt med en familj som missbrukar droger/alkohol, förstår att det är väldigt likt scenario, till det jag och M skapade.

I våran relation fanns också alla … frågor!?? Alla de där diffusa meddelanden som gjordes sas under bordet. Manipulation, lögner, förnekelse och andra saker som också lätt finns i en alkoholistfamilj. Det är så gott som aldrig rent spel. Utan det mesta är dolt, maskerat under oftast en glättrig yta. Så var det för oss, M och jag ‘hakade’ i varandras känslomässiga botten, och i och med det, drog vi också upp våra egna obearbetade känslor. Sånt tar tid att läka.

Det jag är mest rädd för i hela livet, är att inte duga. Den känslan förföljer mig. I början trodde jag M bekräftade mig, men ju längre tiden gick har jag förstått att mitt sätt att tro mig bli bekräftad handlar snarare om att bli förnekad. Jag får alltså inte energi att vara den jag är.

Det sa jag ofta till M, ” det här är inte jag ”. Jag förstod inte hur rätt jag hade. Jag klarade inte att vara mig själv, för våran relation var ju baserad på att jag skulle vara någon annan. Eftersom det ‘väckte’ saker i M om jag var som den jag är, precis likadant som det ‘väckte’ saker i mig ang M.

Jag är glad varje dag M inte hör av sig. Våran relation finns inte längre, vi har sårat varandra tillräkligt. Även om jag får ’sug’ på M, är det ju bara för att jag har svårt att leva med mig själv i fred. Och det är det jag behöver öva mig på nu….

Låt det gudomliga energin strömma genom M

Och göra så att han lyckas i allt han företar sig!

var är alla ..?

- Hej själv, jag känner inte för att träffa dig idag …. helst.

Den kryper ändå inpå, smygande börjar den när ögonen öppnas för dagens ljus. Ljus … ett mörker sveper in över mig, iskallt.

Besattheten kramar det sista ur mig, dränerar och far omkring. Tankarna på ”om, när, varför?” gör sitt bästa för att hålla borta den stora smärtan. Sorgen i våran egen lilla hemlighet.

Logiken försöker tala högt och tydligt, allt för att dränkas i de virvlande tankarna. Den försvinner sakta i all förvirring. Djupet drar, och drar. Men hoppet i orden, lämnar ett litet litet avtryck.

Du kommer inte alltid att känna såhär …

Ensamhet

Jag får alltid någon sån här sorts övergivenhetskänsla, när sommaren närmar sig. Det påminner om alla bilar jag kommer se åka iväg, till sina sommarställen, fullpackade med grillpåsar, kattburar, glada barn och lyckade föräldrar. Det skapar ett hål i mig när den tiden börjar komma. I morgon är det ju dessutom röd dag och alla har redan börjat göra sig i ordning till att vara ‘lyckade’.

Har också en oavbruten ångest över det här med M. Fastän jag idag bad för hans skull, att den gudomliga energin ska genomströmma honom, så fick jag iallafall tanken på hur bra han har det, och hur lätt hans liv går (fastän jag inte vet något om den saken). Hans horoskop bekräftar. Han har ny lägenhet, skaffat en ny kompis och här sitter jag, misslyckad och oenergisk. Jag tänkte tom tanken, ”när kommer han börja sakna mig,  .. eller är jag redan glömd?”.

Jag var iallafall och träffade en psykolog och en läkare som hade samma efternamn som mig. Fick lite konspirationsteorier att hon var min ‘försvunna’ syster som jag enligt min pappa har, men som ej vill träffa mig för att hon pluggade till läkare. Min systers vara eller inte vara har alltid varit diffust, enligt min pappa/farmor var han otrogen när min mamma väntade mig, med någon fin flicka ifrån Skåne och sen har liksom ’sägnen’ vandrat vidare.

Men, … läkaren var inte denna syster. Hon var ingift ifrån Hallstahammar, så jag la ner min konspiration.

Jag gör en utredning om adhd där. Och jag fick dra min historia från dag 1 till det jag kommer ihåg. Det var otroligt smärtsamt. Bara insikten att andra människor inte gått igenom det jag gjorde när jag var yngre. Bara insikten att alla flickor som är 13 inte blivit våldtagna, eller utsatta för våld är så främmande för mig. Jag har ju liksom bara levt ett liv, mitt. Och där har det förekommit de sakerna, och efteråt kom tårarna av sorgen över hur smärtsamt det varit för mig att leva, och viljan och kraften i att faktiskt göra det.

När jag satt på bussen hem, slog mig tanken som ett knytnävsslag i magen … ”tänk om jag har något fel, något som gör att jag haft det svårt att leva, något som gör att jag aldrig fått mina nära relationer att fungera ??”. Usch, det var en hemsk tanke, men också liksom .. ja .. förstående. Som att jag klappade på mig själv och sa ”Fan va du är .. ehhh … liksom bra”. Gick på ett möte efteråt och delade om sorgen i att jag inte vet något annat.

Sen gick jag hem och här hemma pågår packningarna utanför för fullt, (har utsikt över gatan), med alla familjer och hundar. De där lyckade … !?

Låt …

Håll mitt hjärta, gör mig hel. Tid, låt mig gå genom dig, till där ingen oro finns, ingen längtan, där saknaden är som ett lugnt vatten i mig.

Låt mig gå ‘igenom’, och komma ut på andra sidan ljuset.

Lugna mitt hjärta som hoppar fram och tillbaka. Låt mig genom vardagen hitta anledningar, att leva. Låt mig få kraft och se meningen.

Lugna mina tankar som löper gatlopp, fyll mig med värme och hopp. Om att en dag få vara fri, ifrån …. !

Nattblot

Jag försöker intala mig, slutet – början på något nytt. Den här gången, – kanske!?

En dag i taget

Väntan gör mig …. illamående.

Då får bilderna fäste, katastroftankarna radar upp sig till marsch, och apatin sprider sig runt i kroppen. Den här veckan behövs massor med energi, god vilja, bra framförhållning, framförallt ett lugnt sinne.

Sonen har varit hemma i snart 2 veckor, och idag ska vi till LSS-handläggaren och prata tillsammans med honom. Han vägrar fortfarande, och hur jag än försöker kan jag inte övertyga. Allt är bara en enda sörja av omöjligheter känns det som. Jag är begränsad, jag klarar inte att min stora son bor hemma. Det låter omöjligt för en mamma att säga något sånt, men jag gör det. Jag har tagit det beslutet förut och står fast idag. På nåt sätt blir det orimligheter som tillsammans med logik får styra. Känslorna hinner inte riktigt med, därför blir det automatiserad skuld. Något som jag är världmästare i.

Det är bara överlevnad som gäller. Bara tänka, en dag till, en dag i taget. Mantrat hittar inte riktigt in, det blir liggande där flytande utanför mitt medvetande. Det är jag orolig för. Jag har varit i många mer pressade situationer, men det har alltid funnits något jag kunnat hålla fast vid, även de enklaste klyschor har ibland gett mig fäste. Nu vill jag bara ge upp, … om jag vågade det!

Jag är rädd att min son ska göra någon illa, de tvångstankarna jagar ifatt mig hela tiden. Bilderna blandas med fantasin, och verklighet och blir fullständigt överväldigande. All min energi går åt till att försöka hålla dem borta, samtidigt med väntan …. på vad som ska hända, och om det ska hända?

Tillbringade 2 timmar med M igår, nästan hela våran samvaro präglades av tystnad vs irritation. Jag hittade ett julkort ifrån hans socialsekreterare, och for ju igång igen, såklart. Enligt M vet han inte varför hans socialsekreterare skickar privata julkort till honom, jag ägnade någon timme och försökte förklara det för honom. Hans subtila budskap till henne, det har hänt förut. Jaja, sen fortsatte vi med våran utstakade väg i telefon i 2 timmar. M ansåg att han måste hitta någonting annat om vi hade ett break, han har inga vänner, och han vill inte umgås med alkisarna på AA-mötena han går på. En ny kvinna är M:s lösning. Kanske en psykolog vore att föredra. Det finns miljoner kvinnor som vill ta hand om en man.

So what liksom, jag ska ändå dö om 16 år. Får ta en dag i taget och försöka orka. På nåt sätt har all min kraft försvunnit. Ingenting känns roligt längre. Inte ens tanken på att M tror han finner lösningen i en annan kvinna. Det är inte ens sarkastiskt roligt. Och jag som brukar älska ironi ….