Dr Phil är ‘vuxet barn’!

Jaha, då var det avslöjat! Dagens scoop alltså. Dr Phil och hans fru Robin är båda uppvuxna med föräldrar som hade alkoholism. I programmet fick alla som hade någon anhörig, vän räcka upp sina händer, och nästan hela studion hade sina händer uppe.

Så vanligt är det att växa upp med en förälder som har alkoholproblem.

Vad man också tog upp, var vilka förödande konsekvenser dessa barn växer upp med, och vi har massor i vårat samhälle. I dagens program, berättades om en borgmästare (för en liten stad på landsbygden) som hade druckit i princip varje dag de senaste 20 åren. Mannen satt nertryckt, i Dr Phil:s soffa, och kvinnan satt bredvid rak i ryggen och full av harm emot sin ’suput’ till make. Senare kom också ’sonen’ upp i soffan.

Jag återknyter lite till mitt tidigare inlägg om ‘medgörande föräldrar’. Detta var ett avsnitt av ‘medgörande hustru’. Hustrun var missnöjd med sin man, hon sa att han blivit deprimerad och ’skrek’ åt henne. Hon hade också varit på AA och där kom svaret; ”Där hade de kritiserat henne”. Vilket hon absolut inte kunde förstå. Hon var också kritisk till att mannen var tvungen att bära alkohol-bojan, när han var i Kalifornien, (hon hade väntat sig en mysig semester). Eventuellt kanske mannen kunde dricka ‘ordentligt’!?

Dr Phil summerade allt genom att säga till hustrun, ”att hon aldrig hade varit gift med mannen som satt bredvid henne, utan hans alkoholbroder”. Där gör han hole-in-one på hela medberoendemyten. De flesta alkoholister som tillfrisknar upplever just det obehag från maken/makan, när de börjar förändras. Alla års harm och energi som lagts på alkoholisten, svämmar över som en kraftig tryckkokare. Ofta kan detta leda till skilsmässa.

Det beror på att den medberoende partern ofta inte förstår sin egen problematik, de tror det är alkoholisten som är problemet. Att se ‘alkoholen’ som fiende, fungerar så länge alkoholisten dricker men senare kommer det till ett annat stadium när vi måste konfrontera något mer grundläggande hos oss som vuxit upp med alkohol (el varit gift med en alkoholist). Vi ser alkoholen som problemet, snarare än som ett ’symptom’ på en känslomässig sjukdom. Därför är vi också medsjuka med alkoholisten.

Alkoholisten i detta program, höll sig nykter, på vita knogar, (man såg nästan hur han höll sig fast i soffan). När han blev tillfrågad om det, nekade han (såklart). Att var tvingad att sluta dricka kan fungera ett tag, det kan bytas ut emot en ny kärleksrelation, en geografisk flytt, ett nytt jobb. När de första förälskelsen börjar klinga av, när området känns tryggt, och jobbet börjar bli tråkigt. Får alkoholisten problem. Får han inte hjälp att fylla sitt ‘tomma hål’, börjar han dricka igen.

Jag är beroende, medberoende, vuxet barn. Vad jag förstått inom mig själv är att jag (endast jag) kan förändra mig själv. Det är lätt att säga, det är lätt att förstå det intellektuellt. Men det tar tid, oerhörd tid att tillfriskna känslomässigt. Några små ärr kommer jag säkert ha med mig länge. Andra har jag fått hjälp att hantera.

En tanke som slog mig, är att eftersom det är så många ‘vuxna barn’ därute ibland oss, (däribland Louise). Kanske är det därför samhället börjar visa mer och mer brist på andlighet, för vi tror vi kan styra andra människor. När lösningen ligger i att styra oss själva.

Medgörande föräldrar

Intressant motreaktion ifrån Adaktusson från TV8 ang fallet Louise. Adaktusson har träffat farföräldrarna till Louise, som säger sig ha haft Louise boende hos sig under viss tid som Uppdrag Granskning, säger sig att flickan bott hos pappan.

Adaktusson vill med reportaget hos farföräldrarna lägga fokus på att för ett objektivt reportage inhämta uppgifter som är viktiga för det journalistiska reportaget i Uppdrag Granskning. För att få en nyanserad bild, till reportaget som enligt Adaktusson är vinklad till viss del. Han anser att farföräldrarna var viktiga att intervjua. I programmet får en journalist ifrån Uppdrag Granskning komma till tals och kommentera uppgifterna ifrån farföräldrarna, att ‘balkongincidenten’ egentligen inte inkluderat Louise.

När jag ser reportaget börjar jag få en mer nyanserad bild på fallet Louise. Frågan som alla ställer sig, är givetvis. Hur kunde detta hända?

Att för en förälder att se att deras barn är missbrukare, förövare är väldigt väldigt svårt att våga se. I fallet Louise blir detta tydligt när man nu får se farföräldrarna syn på saken. Enligt dem så är han en bra pappa, och när han inte varit det, har Louise varit hos dem. När pappan blev uppsagd ifrån lägenheten, skjutsas hon till pappan (till husvagnen), och bara i enstaka fall sover hon över. Enligt mamman till mannen, var han en bra pappa och enligt henne frågade han de till råds när han hade problem.

Det låter som en helt normal medberoende familj, som ställer upp när pappan får problem. När han knarkar, så får Louise (när det går överstyr), bo hos dem. Att pappan begått de övergrepp han är fälld för, förnekar de bestämt.

Detta kaos, skulle socialtjänsten i Vetlanda utreda. Med tanke på tidigare uppgifter att Vetlanda vid tiden hade väldigt oerfarna utredare. Är det ganska troligt att de själva drogs med i den här ‘bilden’ som farföräldrarna har.

Ingen mänsklig människa, kan såklart våga se att deras barn är förövare. Det krävs så oerhört mycket mod att våga se det. Så där måste utredarna ha professionalism, (som inte utredarna i Vetlanda hade), för att våga gå i konflikt med den bilden.

Tyvärr blev det inte så, och Louise är inte ensam. I Socionomutbildningen ingår väldigt lite av den här problematiken, som jag hoppas kommer utöka med den här tragiska historien Louise.