Socialtjänsten och JO.

Ytterligare ett fall har uppmärksammats i Vetlanda, en 17 årig flicka som bor med sin missbrukande förälder. Vad som är intressant i Vetlanda-historien, är att Vetlanda fått erinran om fel ifrån JO.

Nu har JO tagit emot ytterligare anmälningar ifrån allmänheten, men eftersom JO inte får utreda det som en gång utretts så kommer vi inte få se några fler ‘huvudet’ rulla i Vetlanda.

Vad som slår mig i hela den här historien, är vilken maktapparat Socialtjänsten är. Enligt JO har endast 57 kommuner fått erinran sedan 2001, och nu har alltså släggan tagits fram, efter det journalistiska reportaget i Uppdrag Granskning.

De sk socialsekreterare Vetlanda kommun har anställt har alltså fått agera lite som ‘de vill’, eftersom deras chef inte heller haft rätt kompetens för arbetet. Därför har konflikträdslan präglat utredningar kring barnen, särskilt där det funnits missbrukande män av någon anledning kring barnen.

I Vetlanda bor människorna nära varandra, alla känner i princip alla (eller iallafall ser varandra utanför mataffären då och då), de som hänger kring torget i jakten på alkohol/droger vet nästan alla vilka de är. Eftersom närhetsprincipen gäller i små samhällen, bor nästan alla utredare i Vetlanda eller däromkring. Många bor också i villorna, i de sk fina kvarteren. Där lever de helt oskyddade efter sina arbetspass på Socialnämnden, alt Socialtjänsten.

Ofta får de uppleva våld, hot. Deras vardag är full med människor som lever på ‘kniven’, och som också vet var de bor, vilka deras barn är, deras anhöriga.

Att tro (menar jag) att dessa politiker, socionomer kan göra ett objektivt, proffessionellt arbete är väldigt korkat. Det vore att utsätta sig själva, och deras anhöriga för hot. Detta präglar deras vardag, dag för dag. Och till slut får deras yrkesetik falla till föga, för rädslan.

Så ser det ut i många små kommuner idag. Lösningen skulle vara att placera de olika kontoren i närliggande kommuner, och sas byta kontor med varandra. Tex placera Vetlanda i Växjö och vice versa. Då skulle ‘lite’ av den konflikträdsla som präglar utredningarna om barn, kunna stävjas, samtidigt som deras professionalism i arbetet skulle garanteras.