Granskning av konflikträdda Socialtjänsten

Många anmälningar har inkommit till Vetlanda kommun, ang ärendet om 10-åriga Louise.

Personligen har jag under cirka 1 år haft tankar på att anmäla just socialtjänsten i Vetlanda kommun. Det gäller också barn, till just missbrukande föräldrar. Jag vill av hänsyn till de inblandade inte avslöja något om det fallet.

Vad jag slås av är just konflikträdslan hos de som utreder barn. Nu vet jag att just Vetlanda familjeenhet har ganska många unga nyexaminerade socialtjänsthandläggare, och jag vet hur känsligt just barnutredningar kan vara. Vad jag däremot inte förstår mig på, är kunskapen om just missbruk.

Jag läste på MK:s blogg igår, (tror jag det var) att vissa tycker att just missbrukare inte ska jobba med missbrukare, det kan finnas risk för att deras egna historier ‘rinner över’ på klienten.

När jag ser programmet om Louise, och hör rättsläkaren på Rydbo där mannen var intagen och rehabiliteringen efter han blivit utskriven = kontakt med socialsekreterare, och kontakt med öppenvården (Rydbo). Så förstår jag på något sätt att detta kunnat hända. En missbrukare slinker snabbt igenom det ‘nätet’, om de inte får rätt behandling. En behandling som består av några korta möten med en ung socionom och någon kurator på rättspsyk, kan han lätt manipulera. Och på något sätt är ju själva missbruket problematiken i det här fallet anser jag.

Dels för att hans störning förvärra när han intar amfetamin och hasch, dels därför att han inte får adekvat behandling för sitt missbruk.

Det beror till största delen på samhällets oförmåga att inse missbrukets karaktär, och en ovilja att konfrontera en sedan länge känd, och ibland aggressiv missbrukare. Han har sedan länge fått diktera villkoren med sin sk behandling, (vill inte ha någon kontakt med socialtjänsten) och hans förmåga till omsorg om dottern kan då ifrågasättas genom rätt enkla medel. Något som de som inte har erfarenhet av missbruk, tyvärr rätt lätt ser igenom fingrarna med.

Att tro (menar jag) att han genom kontakt med socialsekreteraren i Vetlanda kommun, genom kontakt med öppenvård kan hålla sig drogfri är ett självklart självmål. Jag anser att också kompentensen i Socionomutbildningen bör ändras till att gälla just missbruk och också vilka fruktansvärda konsekvenser det kan innebära att tro att missbrukaren är drogfri endast genom ‘rena’ (fejkade?) urinprover. Det är också den del av behandling som vissa lutar sig emot när de bestämmer om föräldrarna har omsorgsförmåga. Bara en sån enkel sak som att utredarna får en mer bestämd uppfattning om hur missbrukaren fungerar skulle kunna rädda många barns ‘krossade’ barndomsupplevelser.

Nu är ju fallet med Louise unikt, på det sättet att det innehåller så många skrämmande och vidriga delar, med bland annat grova sexövergrepp. Det är fruktansvärt att bara tänka tanken vad denna stackars flicka varit med om. En del har jag erfarenhet av själv och vet vilka livslånga ärr det sätter i en liten flicka att tvingas genomlida det.

Men, jag anser att det finns massor med andra Louise-berättelser, därute. Som kanske inte får uppleva alla de skrämmande ingredienser som finns i just det fallet, men som ändå får sina liv förstörda. Ett barn håller alltid sina föräldrar bakom ryggen, det är en känd psykologisk försvarsmekanism, som görs för att själva tanken på att inte försvara sina föräldrar väcker sån oerhörd skam hos barnet, om barnet skulle komma till insikt om att föräldrarna var ‘onda’. Barnet värjer sig emot sanningen att deras älskade föräldrar kan vilja göra dem något ont, det skulle skapa ett sånt självförakt hos barnet som vid ung ålder inte kan härbärgera den skräck det innebär. Därför förblir barn lojala sina föräldrar intill slutet, intill dess det får andra förebilder som står kvar, och de får tillit till andra människor. Då kanske en dag barnet vågar känna på den känslan vad föräldrarna gjort emot dem.

Det är mycket svårt att utreda barn, just iom den mekanismen. Det krävs mod, förmåga att se ‘bakom’ (barnets försvar för föräldern), och andra människor som kan göra barnet så trygg så det kan säga sin sanning. Det krävs också något som jag upplever många socialsekreterare inte har, (mer också i små kommuner, där människor känner varandra, det finns någon sorts kodex att inte skvallra osv). En förmåga att sätta ner foten, kosta vad det kosta vill. Stå emot mänskliga projeceringar, hot och hot om våld.

Och stå upp för barnen.