TV problem

Jag har fått ett så snyggt nytt datorbord och en dator som är stor (megabyte) står där också. Ett riktigt tangentbord har jag också att skriva på nu. Förut satt jag med min gamla laptop och skrev, och det vet ju alla att de ska man inte skriva långa texter med, iallafall inte 7 år gamla.

 Jag har så mycket jag vill skriva om, så många tankar, men trådarna är röriga och jag är pedantisk.

En sak som för mig är naturlig (för mina ungarn också) är att jag inte klarar att kolla på filmer. Iallafall inte filmer där jag inte har kontroll. De flesta filmer vill ju skrämmas, vill ju få en stark reaktion, så det som bli över är ju inte mycket. Ibland vill jag ju umgås med sonen framför en film tex, eller vi sitter i soffan och pratar och så kommer något program som han vill socialisera med mig till. Tonåringar gör så. Då får jag ofta den där känslan att något ‘hemskt’ kommer hända, ofta gör det inte det, men ofta gör det ju det, och det ökar ju min rädsla för nästa ‘hemska’ att komma.

Det är ofta den där sekvensen när någon kommer bakifrån någon annan, den som inte är medveten är ju såååå sårbar i denna stund. Och jag är liksom fast i rädslan så jag förmår inte avgöra om det är i gott eller ont uppsåt personer närmar sig bakifrån.

 Då byter jag kanal!

Sonen skriker, och jag har fått uppfinna nya strategier, alt lägga mig ner i soffan och hålla för öronen och ‘lalalala’ för mig själv, så hör jag inte det där ‘hemskaste’ om personen bakom knäcker nacken på den andra. Alt 2 är att låta sonen titta på filmen och säga om det kommer komma någon bakifrån och därmed säga till mig ”Nu ska du nog inte titta Mamma”. Alt 3 är att stå i hallen och hålla för öronen och fråga sonen vad som händer?

I nästan alla filmer kommer ju någon bakom någon annan, så mitt filmintag har begränsats till att nästan alltid innehålla alla de här strategierna jag utvecklat för att överhuvudtaget se på film. Igår tex, jag älskar engelska deckare, Cracker. Men i trailern innan så visades en sekvens där den psykotiska IRA killen går fram emot någon bakifrån. Som tur var snappade jag fort åt mig fjärrkontrollen för att växla, men det stegrades av en j-la hjärtklappning efteråt. Bara tanken är liksom skräck!

Jag lider ju av Posttraumatisk stress, det menas att man ser vissa saker som hände förr. Jag har blivit bättre i det, men har de här egenhändiga filmerna i mitt huvud ibland. Men nu verkar det ha sträckt sig vidare till att gälla alla program på TV också. Jag får hålla mig till Gomorron Sverige (om de inte visar bilder ifrån Irak), Gokväll (bra snällt program), och DogWhisper (som jag garanterat ALDRIG fått byta kanal för).