AS och tvång

Min son går på den allra finaste skolan som finns för de som har Asperger. Han har trivts, sådär i många år nu 6.

Jag har alltid jobbat med skolan, men nu har jag tagit ‘hem’ min son. Eller, han har rymt hem och jag har behållt honom hemma. Vi kommer också nyligen (igår) från psyket Stockholm där han legat inlagd.

Alla som vet något om AS, vet att det krävs lång förberedelsetid och introduktion när de ska starta något nytt, förändringar. I måndags ändrade skolan detta. De ringde mig, (innan arbetstidens slut) och talade om att enligt deras sätt behövde X, bla bla bla och att det var bråttom. Så pass bråttom att det inte ens hade kunnat informerats till mig, förrän just den dagen 2007-04-23.

Det var en stor förändring, X skulle flyttas till annat boende i veckorna. Han skulle få större krav på sig. Ändå får jag information, att han tagit det ”väldigt bra, moget”. 3 timmar efter, ringer sonen och är helt förtvivlad, och vill ta livet av sig. Han känner sig tvingad, och säger att han ”inte klarar det”.

Givetvis tar jag kontakt med skolan dan efter och ber de att ställa in flytten, tills sonen lugnat sig lite. Men i den stränga budget som råder, får jag svaret att flytten är redan ordnad, och att det bara gäller för sonen att anpassa sig. En ny elev ska in på hans gamla ‘rum’. 12 timmar efter information till mig, packas sonens saker och han blir tvingad att gå dit han inte vill.

Samma kväll ringer han mig, och återigen är han förtvivlad och mår väldigt psykiskt dåligt. Jag ber skolan ta min son till läkare, men jag blir lugnad, av att enligt deras erfarenhet säger han så för att han vet att jag blir ledsen/upprörd.

Dagen efter rymmer sonen hem, han tar sig ända ifrån landet, springande genom buskar och på vägar trafikerade, jagad av känslan att vara helt tillintetgjord. Dubbla budskap har haglat över honom sista dagarna. Han hoppar på ett tåg och kommer så småningom till Stockholm, med all denna skräck och känslan av att inte vilja leva.

Jag tar honom till psyket där de tar in honom, för att han är suicidel. Enligt de är det mycket viktigt med förberedelse för förändringar emot de som har AS. Skolan blir förstås jätterädd, och alla deras medarbetare ringer och försöker lugna mig, och förklara vilka problem ungdomarna deras kan få, osv osv osv. Och att de besitter kunskap medan jag som mamma bara är en del i sonens manipulativa spel.

Allt handlar om pengar, såklart! Vad gör inte det idag. Skolan är kommunfinansierade, och de måste ha platserna tillsatta för det ekonomiska intresset. En ny elev väntas till sonens gamla ‘boende’, och han är mer passande där. Min son har blivit äldre och behöver flyttas. Men för att försäkra sig att den andra eleven väljer denna skola, måste detta gå fort såklart.

Det var därför min sons handikapp vändes åt ‘andra hållet’ ifrån vad det vanligtvis brukar heta. Att de har svårt för förändringar, att de behöver struktur, att de inte kan ta snabba beslut. Och så vidare. Denna gång var det inte den förklaringen som gällde, utan en helt annan baserat på skolans ekonomiska intressen. Min son är snäll, foglig. Men denna gång fick han alltså nog, och jag är jävligt tacksam för det.

Det är så mycket upprörande i skolans agerande så jag orkar inte ens dra upp allt. En sak som jag förstår, är att jag också skulle bli väldigt förtvivlad, ja rent av jävligt förbannad om någon packade mina saker på morgonen och sa att jag skulle flytta härifrån. Och jag fått reda på det dagen innan.

Tingsrättsdag

Jag ska försöka att inte skriva om Louise idag. Men det är väldigt väldigt svårt, eftersom mycket inom mig ‘rasar’ när jag tänker på alla andra barn som har det som hon.

Idag ska vi iallafall infinna oss i Södertörns Tingsrätt. Sonen står åtalad för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, vanlig bilstöld alltså, men med finare språk. Det har gått nästan 7 månader sen händelsen, trots att ungdomsbrott ska utredas skyndsamt, det menas inom 4 veckor.

Han har alltså, så gott som, fått sin dom. Genom Socialtjänsten som jag älskar. Uppföljningssamtal varje månad, kontakperson 16 timmar i veckan, och 2 socionomer som vi får prata med en gång varje månad. Kontakt med Maria Pol, för att ta pissprov.

Det är behandlíngen.

Skrämmande. Jag tycker han skulle vara tvungen att gå på minst 90 möten, 90 dagar. Men det är ju jag som är formad i 12-stegsrörelsen. För vad vet de här 20+ socinomerna om kriminalitet, nej just, ingenting.

Jag vet en del, iof. Men jag skulle lika bra kunnat veta ingenting. Jag har tagit med min son till NA, han blev väldigt imponerad, för på mötet satt en coool snubbe, som han just laddat ner en låt ifrån myspace med. Rappare liksom han, en som han kunde identifiera sig med. Mycket glädjande för både sonen och mig, att han hittade något bra, och inte försökte inta sig ut.

Det är en sorg att jag inte haft några förebilder, att jag inte haft sunda värderingar. Min största glädje är att inte sonen är som jag var när jag var 16! Utan riktning, utan mål. Det enda jag tänkte på var droger. Jag är glad att det inte är så för honom. Jag är glad att han kan träffa tjejer utan, att ta droger. Något jag fick vänta till jag var 38 med. Jag hade ingen aning att det fanns något som hette, drogfri.

Det vet sonen, han har sett mig drogfri sista 10 åren. Han har varit med på möten landet runt, och han har träffat andra av mina drogfria vänner.

Så på nåt sätt går ju utveckligen framåt, ifrån generationers missbruk. Det är väl så jag får se det. Och tacksamt ta ‘emot’.

Vad är dresscode i en tingsrätt förresten?

Jag klär mig cassual så är jag safe och kommer göra ett proffsigt intryck. Stockholm signing off!

Dr Phil är ‘vuxet barn’!

Jaha, då var det avslöjat! Dagens scoop alltså. Dr Phil och hans fru Robin är båda uppvuxna med föräldrar som hade alkoholism. I programmet fick alla som hade någon anhörig, vän räcka upp sina händer, och nästan hela studion hade sina händer uppe.

Så vanligt är det att växa upp med en förälder som har alkoholproblem.

Vad man också tog upp, var vilka förödande konsekvenser dessa barn växer upp med, och vi har massor i vårat samhälle. I dagens program, berättades om en borgmästare (för en liten stad på landsbygden) som hade druckit i princip varje dag de senaste 20 åren. Mannen satt nertryckt, i Dr Phil:s soffa, och kvinnan satt bredvid rak i ryggen och full av harm emot sin ’suput’ till make. Senare kom också ’sonen’ upp i soffan.

Jag återknyter lite till mitt tidigare inlägg om ‘medgörande föräldrar’. Detta var ett avsnitt av ‘medgörande hustru’. Hustrun var missnöjd med sin man, hon sa att han blivit deprimerad och ’skrek’ åt henne. Hon hade också varit på AA och där kom svaret; ”Där hade de kritiserat henne”. Vilket hon absolut inte kunde förstå. Hon var också kritisk till att mannen var tvungen att bära alkohol-bojan, när han var i Kalifornien, (hon hade väntat sig en mysig semester). Eventuellt kanske mannen kunde dricka ‘ordentligt’!?

Dr Phil summerade allt genom att säga till hustrun, ”att hon aldrig hade varit gift med mannen som satt bredvid henne, utan hans alkoholbroder”. Där gör han hole-in-one på hela medberoendemyten. De flesta alkoholister som tillfrisknar upplever just det obehag från maken/makan, när de börjar förändras. Alla års harm och energi som lagts på alkoholisten, svämmar över som en kraftig tryckkokare. Ofta kan detta leda till skilsmässa.

Det beror på att den medberoende partern ofta inte förstår sin egen problematik, de tror det är alkoholisten som är problemet. Att se ‘alkoholen’ som fiende, fungerar så länge alkoholisten dricker men senare kommer det till ett annat stadium när vi måste konfrontera något mer grundläggande hos oss som vuxit upp med alkohol (el varit gift med en alkoholist). Vi ser alkoholen som problemet, snarare än som ett ’symptom’ på en känslomässig sjukdom. Därför är vi också medsjuka med alkoholisten.

Alkoholisten i detta program, höll sig nykter, på vita knogar, (man såg nästan hur han höll sig fast i soffan). När han blev tillfrågad om det, nekade han (såklart). Att var tvingad att sluta dricka kan fungera ett tag, det kan bytas ut emot en ny kärleksrelation, en geografisk flytt, ett nytt jobb. När de första förälskelsen börjar klinga av, när området känns tryggt, och jobbet börjar bli tråkigt. Får alkoholisten problem. Får han inte hjälp att fylla sitt ‘tomma hål’, börjar han dricka igen.

Jag är beroende, medberoende, vuxet barn. Vad jag förstått inom mig själv är att jag (endast jag) kan förändra mig själv. Det är lätt att säga, det är lätt att förstå det intellektuellt. Men det tar tid, oerhörd tid att tillfriskna känslomässigt. Några små ärr kommer jag säkert ha med mig länge. Andra har jag fått hjälp att hantera.

En tanke som slog mig, är att eftersom det är så många ‘vuxna barn’ därute ibland oss, (däribland Louise). Kanske är det därför samhället börjar visa mer och mer brist på andlighet, för vi tror vi kan styra andra människor. När lösningen ligger i att styra oss själva.

Medgörande föräldrar

Intressant motreaktion ifrån Adaktusson från TV8 ang fallet Louise. Adaktusson har träffat farföräldrarna till Louise, som säger sig ha haft Louise boende hos sig under viss tid som Uppdrag Granskning, säger sig att flickan bott hos pappan.

Adaktusson vill med reportaget hos farföräldrarna lägga fokus på att för ett objektivt reportage inhämta uppgifter som är viktiga för det journalistiska reportaget i Uppdrag Granskning. För att få en nyanserad bild, till reportaget som enligt Adaktusson är vinklad till viss del. Han anser att farföräldrarna var viktiga att intervjua. I programmet får en journalist ifrån Uppdrag Granskning komma till tals och kommentera uppgifterna ifrån farföräldrarna, att ‘balkongincidenten’ egentligen inte inkluderat Louise.

När jag ser reportaget börjar jag få en mer nyanserad bild på fallet Louise. Frågan som alla ställer sig, är givetvis. Hur kunde detta hända?

Att för en förälder att se att deras barn är missbrukare, förövare är väldigt väldigt svårt att våga se. I fallet Louise blir detta tydligt när man nu får se farföräldrarna syn på saken. Enligt dem så är han en bra pappa, och när han inte varit det, har Louise varit hos dem. När pappan blev uppsagd ifrån lägenheten, skjutsas hon till pappan (till husvagnen), och bara i enstaka fall sover hon över. Enligt mamman till mannen, var han en bra pappa och enligt henne frågade han de till råds när han hade problem.

Det låter som en helt normal medberoende familj, som ställer upp när pappan får problem. När han knarkar, så får Louise (när det går överstyr), bo hos dem. Att pappan begått de övergrepp han är fälld för, förnekar de bestämt.

Detta kaos, skulle socialtjänsten i Vetlanda utreda. Med tanke på tidigare uppgifter att Vetlanda vid tiden hade väldigt oerfarna utredare. Är det ganska troligt att de själva drogs med i den här ‘bilden’ som farföräldrarna har.

Ingen mänsklig människa, kan såklart våga se att deras barn är förövare. Det krävs så oerhört mycket mod att våga se det. Så där måste utredarna ha professionalism, (som inte utredarna i Vetlanda hade), för att våga gå i konflikt med den bilden.

Tyvärr blev det inte så, och Louise är inte ensam. I Socionomutbildningen ingår väldigt lite av den här problematiken, som jag hoppas kommer utöka med den här tragiska historien Louise.

KU förhör med Statsministern

Intressant utfrågning av våran stadsminister, Fredrik Reinfelt. Jag såg faktiskt hela utfrågningen (så gott som). Inte en enda gång gick Reinfelt iväg ifrån den ’stig’ han valt att följa under hela förhöret.

Det hela handlar om 2 olika frågor, med olika anmälningar i saken. Den först är om det förelåg jäv vid ett sammanträde den 9 december, då förslaget att det ryska bolaget Peter Gaz, (som var delägt av den stora ryske jätten Vostok Nafta). får uppdrag av Sveriges Regering. Där våran utrikesminister Carl Bildt hade aktier, något som han nu sålt men vid tiden hade. Att bolaget Peter Gaz fick anbudet att undersöka Östersjöns botten, kan alltså vara ekonomiskt vinst för våran utrikesminister.

Vi har i vårat land ganska klara regler för vad våra stadsråd bör göra med sina aktier, som de eventuellt samlat på sig vid byte av karriär. Vissa klara regler uttrycks, men på det hela klara så ska detta ske i etisk anda av den som innehar aktier.

Det är också det våran Stadsminister utfrågas om. Om han anser att det kunde innebära jäv, att våran utrikesminister innehar aktier i det bolag som nu fick beslutet att undersöka botten på Östersjön?!

I ordlistan beskrivs jäv såhär: 2. Intressejäv: När ”ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv” som det står i både kommunallagen och förvaltningslagen. (Det är förvaltningslagen som anses i vårat KU förhör , min not).

Enligt Reinfelt fanns inget sånt jäv, vid tillfället. Till grund hade han sina samtal med just Bildt, om vilka åtgärder Bildt var tvungen att åtgärda med sina aktier för att inte anklagas för jäv. Dels hade han säkerhetsansvarig, som innan varje möte (där beslut ska tas) går igenom just eventuellt jävsituation.

Till saken hör att Bildt precis efter klubbat förslag sålde aktier i just Vostok Nafta till en summa av 5 miljoner. Hela den summan kan ju inte såklart vara anledningen till det jäv som påstås, men när ett stort bolag får tillgång till en stororder åker ju aktierna upp på börsen, så några % åkte nog Bildts aktier upp den dagen Vostok Naftas dotterbolag fick en stororder av Sveriges Regering.

Stadsministern Reinfelt, läste först upp ett nedskrivet tal där han just talade om svårigheten för personer ifrån näringslivet som vill sadla om och bli politiker och att de ofta blir anklagade för dessa saker, eller iallafall granskade. Detta kan enligt Reinfelt, gör att vi förlorar god arbetskraft med energi ifrån näringslivet till Sveriges Regering. Detta var olyckligt och var också till en del anledning av det som just hände, granskningen av jäv.

Sen följde en förklaring på hur oerhört viktigt det var med människor ifrån näringslivet som hade kontakter och erfarenheter som var viktiga i politiken, ansåg Reinfelt.

Retoriskt så var Reinfelt lysande, han förklarade varje fråga och vid ett tillfälle fick han också en påminnelse att inte ’svara så långt’, och en liten hint om att detta inte var en partiledardebatt.

Han har en förmåga att göra varje fråga till en positiv känsla i tittaren, när han svarar (fast han inte gör det) på frågorna. Han vänder sig med svåra ord.

Den enda gången när han ‘vred’ sig, eller tappade fattningen, var när KU:s ordförande tvingade honom att svara på frågan om han visste att Bildt hade intressen i det bolag som de just skulle ta ställning till vid mötet?

Reinfelt, vände på de första 2 svaren. Det sista kom han också ur, men något omtumlad. Han fick iallafall erkänna att han litade på säkerhetskontrollen, och Bilds uttalande själv försäkran om att det inte fanns jäv. Frågan den förblev obesvarad genom hela utfrågningen. En ledamot försökte få frågan besvarad vid ett senare tillfälle, med samma resultat.

En fråga jag skulle vilja ha svar på av Reinfelt är:

Vad kommer de lågavlönade på arbetsmarknade kallas? Nuförtiden kallas ju de arbetslösa ” att de ingår i utanförskap”.

(Efter just Era förslag på de olika arbetsformerna, som blir väldigt osäkra på arbetsmarknaden, och därmed kommer att sänka löner, och standard på olika arbeten inom alla sektorer).

Förälder

Det är få saker som gör mig så upprörd, som när det gäller okänslighet emot barn. Jo lögner då!

Igår såg jag ett program på 5:an, det handlade om en familjs rättighet att mixtra med sina egna embryon, för att skapa förutsättningar för sitt redan födda barn, som led av en dödlig sjukdom. När telefonsamtalet kom ifrån läkaren som skulle bevilja deras ansökan, började mamman gråta, för hon förstod att svaret var negativt. Sonen (5 år) kom genast springande till sin mamma och hoppade upp i famnen, ”varför gråter du mamma? vad är det?”. Mamman förklarade att hon var ledsen, något som sonen redan förstod, varpå han frågade varför? återigen. ”jag bara är det”.

Det är inte lätta att gråta inför sina barn, det vet varje förälder. Men, jag tror vi tar oss själva på alldeles för stort allvar. Barn vill bara veta varför? Det enda svaret de nöjer sig med är just varför? Vi tror att vi måste berätta hela ‘historien’, som vi gör för våra vänner när vi behöver ett lyssnande öra. Men det behöver vi inte. Vi har ett gyllene tillfälle att ge våra egna barn förmågan att känna sina känslor, och våga vara i dem när vi gråter. Vi kan helt enkelt säga:

Ibland känner jag mig så himla ledsen, och jag vet faktiskt inte varför.

Vi kan också tillägga, vilket är bra, att det inte har med barnet att göra, utan vi är bara ledsna. Det viktigaste i barnuppfostran tror jag just är det! Att lära barnen att få vara i alla känsloregistren, och självklart är det så, att de gör som vi gör, inte som vi säger de ska göra. Därför är det bra att ha tillgång till hela sitt känsloregister när man är tillsammans med barn.

En annan vinst med att ha med sig känsloregistret, är att ; vågar vi själv känna de här ‘ledsna’, känslorna. Känner vi oftast igen de hos våra barn, och kan därmed undvika att våra barn går omkring som uppfyllda tryckkokare.

Jag själv är uppfostrad i ett hem, där det rådde total tystnad, om allting som kunde härröras till känslor. Pappa var den enda som kunde bryta detta, det gjordes med våld, slagsmål, skrik och misshandel. Dagarna efter återinträdde tystnaden. Jag formades såklart av detta, från att ha kännt mig som ett ‘levande’ barn, iallafall till en del. Var jag tvungen att ‘dämpa’ mig. Min mamma sa alltid; ”Du är så egoistisk”, varje gång jag gav uttryck för en känsla. Jag minns att det skapade ett behov i mig att försöka vara som min mamma, sval, lugn, stel mimik, och ingen tillstymmelse till känslor. På 70-talet fanns ingenting sånt som, själhjälpsgrupper, få-vara-sig-själv, skrattfester. Nej, det var hårt arbete och tystnad som gällde.

Min personlighet är livlig, spontan, och väldigt rastlös. Det var ju motsatsen till mamma, så därför förlorade ju min personlighet. Jag var inte ok! Jag minns den känslan påtagligt, att den fäste snabbt vid mig. Vad jag inte visste, var att det just var för att jag inte blev accepterad som den jag var. I det strikta klimat, vi levde i, försöken att laga allting när pappas utbrott klingat av, skammen att någon kanske hört honom!! Sånt var viktigt i våran vardag, om någon dristade sig till att bli ledsen, tröstades den i förbifarten, på precis samma sätt som pappas utbrott blev sopade under mattan. Att visa känslor var ett orosmoment som vi inte hade tid för, eller vågade ‘känna’ på i detta kaos, att behålla våran värdighet utåt. Till andra människor, som redan visste!

På så sätt formas barn, efter vilka förutsättningar som finns från början. Blir de inte bemötta värdigt i sin personlighet, börjar de klä på sig, distansera sig och bli den som kanske blir accepterad. Det tar många år att reparera en sån personlighet, att känslan att vara ‘fel’ kommer på något sätt alltid att finnas där, närvarande.

Därmed uppmanar jag alla, att våga känna alla sina känslor, så vi kan vara förebilder för barnen. Vi lär de också lösningen, att det inte är farligt med känslor, att vi inte dör av de. Något jag i många år trodde!

Socialtjänsten och JO.

Ytterligare ett fall har uppmärksammats i Vetlanda, en 17 årig flicka som bor med sin missbrukande förälder. Vad som är intressant i Vetlanda-historien, är att Vetlanda fått erinran om fel ifrån JO.

Nu har JO tagit emot ytterligare anmälningar ifrån allmänheten, men eftersom JO inte får utreda det som en gång utretts så kommer vi inte få se några fler ‘huvudet’ rulla i Vetlanda.

Vad som slår mig i hela den här historien, är vilken maktapparat Socialtjänsten är. Enligt JO har endast 57 kommuner fått erinran sedan 2001, och nu har alltså släggan tagits fram, efter det journalistiska reportaget i Uppdrag Granskning.

De sk socialsekreterare Vetlanda kommun har anställt har alltså fått agera lite som ‘de vill’, eftersom deras chef inte heller haft rätt kompetens för arbetet. Därför har konflikträdslan präglat utredningar kring barnen, särskilt där det funnits missbrukande män av någon anledning kring barnen.

I Vetlanda bor människorna nära varandra, alla känner i princip alla (eller iallafall ser varandra utanför mataffären då och då), de som hänger kring torget i jakten på alkohol/droger vet nästan alla vilka de är. Eftersom närhetsprincipen gäller i små samhällen, bor nästan alla utredare i Vetlanda eller däromkring. Många bor också i villorna, i de sk fina kvarteren. Där lever de helt oskyddade efter sina arbetspass på Socialnämnden, alt Socialtjänsten.

Ofta får de uppleva våld, hot. Deras vardag är full med människor som lever på ‘kniven’, och som också vet var de bor, vilka deras barn är, deras anhöriga.

Att tro (menar jag) att dessa politiker, socionomer kan göra ett objektivt, proffessionellt arbete är väldigt korkat. Det vore att utsätta sig själva, och deras anhöriga för hot. Detta präglar deras vardag, dag för dag. Och till slut får deras yrkesetik falla till föga, för rädslan.

Så ser det ut i många små kommuner idag. Lösningen skulle vara att placera de olika kontoren i närliggande kommuner, och sas byta kontor med varandra. Tex placera Vetlanda i Växjö och vice versa. Då skulle ‘lite’ av den konflikträdsla som präglar utredningarna om barn, kunna stävjas, samtidigt som deras professionalism i arbetet skulle garanteras.

Socialtjänst

Ansvaret för det som hände i Vetlanda är Socialchefens ansvar, hela Sverige ropar om avsättningar. I TV4:s Nyhetspanel debatterar just det jag efterlyste, invånarnas i princip obefintliga rätt att ifrågasätta Socialtjänstens beslut.

 Just i Vetlandas kommun var det många outbildade socionomer som arbetade just med dessa mest krävande fallen, att utreda barn. Många unga såg som en karriär att jobba inom dessa områden, då dessa var meriterande vid avancemang.

Tom Socialstyrelsen Inger Widén Cederberg, vidhöll dessa uppgifter, i diskussion i SVT. Vetlanda kommun ska nu följa Socialstyrelsens allmänna råd om just arbetssätt vid utredning av barn, BBIC. Vad Vetlanda kommer göra med dessa nyexaminerade socionomer som arbetar med dessa svåra fall, får vi inte svar på!

Däremot är det ingen diskussion ang erfarenhet av missbruk inom Socialtjänsten och vad det skapar hos barn. Det är svårt att utreda barn, och enligt Socialstyrelsen kommer det finnas kriterier framöver, (rekommendationer) om vilka som får jobba med dessa svåra fall.

Jag är skrämd av Socialtjänstens maktutövning, och den obefintliga tillsyn av ovanstående, inklusive Louise. Och vårat samhälles prioriteringar.

Socialtjänstmakt

Vaknade med nackspärr, thanx. Svårt att få upp huvudet, från kudden, och vägen till kaffebryggaren var inte lätt. Men, …. det gick och här sitter jag!

 Finns det något mer att skriva om Vetlanda?

Både ja och nej. För egen del är jag bakbunden av sekretess och kan därför inte avslöja mer om just Vetlanda. Dessutom finns det massor andra bloggar som skriver om just fallet Louise. Själva ‘fallet’ har ju kommit i skymundan, för ilskan emot Vetlanda kommun.

Men, vad finns det för alternativ för de som är missnöjda med Socialtjänstens beslut egentligen? Jag vet inte hur många av Er andra, som fått en sån där lapp om information om överklagan, när du fått avslag om eventuell sökt bidrag, insats etc? Där står iallafall att inom en viss tid (3 veckor?) ska överklagan var inne på Socialkontoret.

Där, gås sedan överklagan igenom av tjänstemän (andra än utredarna) och därifrån tas sen vidare beslut. Detta gäller endast vid ekonomiskt bistånd.

Om du är missnöjd med en speciell insats, alt ingen insats alls. Då är det JO som gäller. Dit skickar du din överklagan, och därmed får du ett diarienummer, som du kommer att kommunicera genom. Det tar cirka 4 veckor innan din ansökan tas emot av JO. Detta är ganska lång tid, vid … låt oss säga, samarbetsproblem med Socialtjänsten. Där livsviktiga beslut kan fattas ganska snabbt.

Vid kontakt med JO, tar det sedan ytterligare tid, eftersom de (JO) ska begära in handlingar ifrån nämnda Socialtjänst för deras version av saken.

Under tiden mal Socialtjänstens kvarnar på som vanligt. Det finns alltså ingen formell lag som säger att Socialtjänsten nu inte kan fortsätta som vanligt. Deras ’sak’ är endast under utredning. Jag sökte för skojs skull på JO, där fanns cirka 57 anmälningar emot Socialtjänsten från 2001. Alltså, JO får givetvis massor med anmälningar, men dessa 57 är de som gått vidare med erinran om ändring till Socialtjänsten.

Ok, 57 lyckade anmälningar emot Socialtjänsten sedan 2001. Vad säger det? Jo det är väldigt, väldigt svårt att få rätt emot socialtjänsten, eller att JO ska bemöda sig att påpeka fel inom Socialtjänsten. Det säger också min egen erfarenhet.

Om man jämför med tex hälso/sjukvård, där du kan göra anmälningar om tex ’second opion’, eller rättssystemet, där du alltid får tillgång till en offentlig (utbildad) jurist, vid eventuellt åtal.

Så är Socialtjänstens ramar att arbeta runt, ganska fria. Deras sätt att arbeta utvärderas såklart, men oftast av en Socialnämnd som också arbetar inom Socialtjänsten, eller av politiker som oftast inte har kunskap om systemet. Det är under all kritik, enligt mig. Att Socialtjänsten som är en stark rättsapparat får arbeta under så lösa granskningar.

En liten episod som ytterligare gör det otäck, är de gånger jag träffat nyktra alkoholister som jobbat flera år med bland annat barnutredningar, när de varit aktiva i missbruk. Det är sanning, och det tar JO ingen som helst hänsyn till.

Efterspel

Nu kommer den stora Giljotinen fram, klingan har redan fallit över Vetlandas chef för Familjesektionen, Boo Hedbrant. Socialchefen Ola Götesson, sitter däremot kvar, och har fullt förtroende för sig själv, som han påpekade i en intervju på TV.

Bloggarna om Louise skjuter i höjden. Jag har plöjt igenom några stycken, och den som utmärkte sig är Britta Svensson, (Expressen) som i sin blogg skriver: De tror att hennes misär slutade med att Janne Josefsson dök upp i Vetlanda. Det är ju helt fel.

Enligt Britta var Louise redan gammalt stoff. Och enligt henne fick Josefsson en helt redan färdig historia. DN hade gjort hela storyn åt honom ett halvår tidigare. Men att Josefsson gör slagkraftig journalistik av fallet Louise tycker Britta bara är bra, ingen kan skriva nog om de här utsatta barnen.

Hon förespråkar också en granskning av … Josefsson själv. Och varför inte? Varför granskar ingen honom, även om Adaktusson försökte så utgick ju Josefsson iallafall som vinnare, i det här journalistiska kriget.

Britta har en poäng, även om den är lite inbakad. Min tolkning är att vi dränks av medieflödet så det krävs storsläggan om vi ska reagera, typ Josefssons tårdrypta program skickligt redigerat, med Freddie Wadlings sträva stämma i bakgrunden. Vi har blivit så avmätta så vi måste skrämmas till reaktion.

Och han lyckas Josefsson. Men vem granskar honom egentligen? Som nu är, finns han ju som direktutnämd Gud till Sanningen. Även starkare än själva gamla hederliga DN.