Kyla

Finns inte bara utanför, utan  den har spridit sig innifrån mig ut. Den värsta kyla som finns, när det känns som skelettet brinner, fast av kyla då.

 Jag har flyttat hit, där jag kan börja om igen. Utan att M kan se rakt in i mig. Skriva är min helande medicin, det hjälper mig att gå vidare.

M skriver att han vill veta om han är dumpad, jag förstår honom, och min feghet vill bara låta det rinna ut i sanden. Men jag vet att jag måste prata med honom, … igen.

Jag har fått reda på mycket mentalt jobbiga saker, som gör att jag vill skjuta på mötet ett tag, tills jag återfått balansen. Ska försöka avgöra hur länge/när under dagen här. Har varit på möten varje dag i princip sen M och jag varit ifrån varandra, jag återfår ‘riktning’ på det sättet.

Nu ner genom kylan och jobba.