Avslut
Jag ska göra ett ‘avslut’ med M. Har bestämt tid med honom, och han har tackat ja.
Allt kretsar kring M i mitt huvud, liksom det gjort sista 2 åren med honom. Det är ingen behaglig känsla, jag får nästan tanken till mascocism, där man vill lida. Sådär som det känns när det gör så ont i själen så man bara vill fokusera bort smärtan genom att göra sig själv illa på andra ställen. Själen är en svår plats att plåstra om.
Jag pratade med min sponsor igår, och hon sa att jag gått ‘emot’ mig själv under tiden med M. Jag känner igen mig i det. De här åren har jag nog inte varit helt lugn, någon gång tror jag. En konstant nervös gnagande oro har jag sett som ett normalt komplement i våran relation.
Jag lägger pussel med mina insikter, med tankarna kring det som hänt. På ett synligt sätt framträder verkligen den enorma pressen det varit de sista åren.
Det som är svårast är att jag aldrig kommer få sanningen, aldrig få ärligheten ifrån M. Min sponsor sa också, det finns ingen universell sanning, och det stärkte mig. Det är som att alla svek hållt mig kvar i den här relationen, men hopp om att få den då. Sanningen.
Jag leker med tanken på vad jag betydde för M, och samma svar kommer åter och åter igen. Jag var bara ett sätt för honom att överleva. Ett sätt att andas. Nu har han en annan att andas genom.
Det är en hemsk känsla att bara bli utbytt, som ett klädesplagg som blivit för slitet, kastas bort och ersätts med något nytt. Min mantra blir att mitt värde har INGENTING att göra med hans val.
Jag börjar förlika mig med vilken tanke som helst, precis som alla andra som är i en form av sorgeprocess. Först fightas man, förnekar, förminska, för att sen lägga sig platt och acceptera.
Jag är där nu, ingenting av vad M kan tänkas göra, gör något med mig. Jag vill bara vara fri, och inte vara orolig något mer. Jag vill bjuda in ljus, glädje och kärlek i mitt liv igen.
Kyla
Finns inte bara utanför, utan den har spridit sig innifrån mig ut. Den värsta kyla som finns, när det känns som skelettet brinner, fast av kyla då.
Jag har flyttat hit, där jag kan börja om igen. Utan att M kan se rakt in i mig. Skriva är min helande medicin, det hjälper mig att gå vidare.
M skriver att han vill veta om han är dumpad, jag förstår honom, och min feghet vill bara låta det rinna ut i sanden. Men jag vet att jag måste prata med honom, … igen.
Jag har fått reda på mycket mentalt jobbiga saker, som gör att jag vill skjuta på mötet ett tag, tills jag återfått balansen. Ska försöka avgöra hur länge/när under dagen här. Har varit på möten varje dag i princip sen M och jag varit ifrån varandra, jag återfår ‘riktning’ på det sättet.
Nu ner genom kylan och jobba.
Årsta-71
När jag var 7 år, satt jag utanför en lägenhet i Årsta, i våran Volksvagen. Pappa hade stannat där efter något besök vi gjort, troligen hos Farmor.
Han vände sig emot mamma och sa att han skulle upp och göra ett ärende hos sin jobbarkompis och att jag skulle följa med.
Jag tror mamma var så trött, så hon kanske bara var glad att slippa han för en stund, och bara ville sitta och titta ut genom fönstret eller prata med min lillebror som satt bredvid mig i baksätet.
Mamma reste sig och släppte ur mig ur bilen, hennes blick dröjde sig kvar, som om hon ville protestera, men inte orkade.
Pappa tog min hand, och vi gick emot huset, över den snötäckta trottoaren. Porten var gammal 50-tal, med rundad trappa. När vi börjar gå upp för trappan, märker jag pappas frenesi, han går snabbare, snabbare, jag orkar knappt hålla tempo, mina ben är så korta.
Jag märker också den lilla rösten, jag så ofta bortsett från, viskande. Konstigt att just jag ska följa med, vill inte egentligen. Pappa är redan uppe på avsatsen, mina ben är små så jag hinner knappt upp innan han trycker på klockan.
Ring ..
Ut kommer en kvinna, målade läppar, knallröda, som rubiner, med en morgonrock. Mina blickar dras emot hennes nakna ben, som tittar fram. Jag ser ner i marken, rösten nästan skriker, det är något fel här.
Min pappa lutar sig fram och kysser henne, och presenterar mig. Hennes hand är kall, med mycket röda naglar på de långa fingrarna. Hon drar mig in, vill visa. Jag följer med, som så många andra gånger. Hon visar mig sitt lilla gull-rum, som ligger precis bakom köket, det är som matrum, fast omgjort. På sängen som står där, ligger en nalle, han ser inte glad ut hinner jag tänka.
Hon lämnar mig, och går ut till pappa, var är han? och jag hör de mumla något. Sen hör jag det välbekanta ljudet, pyys-ljudet, som betyder ölburk, eller för mig att min pappa kommer förvandlas. Jag sitter med nallen i knät och vågar inte röra mig, jag tränar på att försöka att inte andas också, för då kanske jag kan höra vad som kommer att hända?!
Ska vi inte gå?!
Vågar jag inte fråga, istället hör jag hur andhämtningarna därut blir mer och mer högljudda. Som stånkningar liksom. Jag trycker nallen emot bröstet och försöker lämna kroppen, som jag ofta gör.
Då ska vi gå. Pappa säger till, och jag reser mig, vet inte hur länge jag suttit så med nallen, men helt plöstligt får jag gå.
Vägen ner genom den rundade trappan får jag instruktioner vad jag ska säga mamma, jobbarkompis som heter Benke. Jag är van, och säger aldrig någonting. Men när jag möter mammas blick denna gång, är huvudet böjt och min kroppshållning ännu mer försjunken.
Detta är en sann historia från mitt liv. Den gör det också lite enklare för mig att acceptera att jag behöver tillit i en relation, och att jag behöver jobba mentalt med att alla män inte är som min pappa var/är.
M:s och min relation har på många sätt varit underbar, han har bekräftat mig, jag har kännt kärlek till honom, han har visat sig.
Men …. för mig krävs det en tillit som är helt annorlunda än den M och jag har, kanske jag aldrig hittar den i någon man, kanske är jag alldeles förstörd?. En sak vet jag, att jag har inte varit mig själv i relationen med M. Alla svek, lögner har förvandlat mig till en misstänksam, cynisk, hård och kall person. Något jag aldrig vill vara igen.
Really love
A love that
tears you
down
Aint really
love
Mary
Enough crying
-
Senaste kommentarer
sanningen på ”Nej, vi har inga p… Peter Nirdquist på ”Nej, vi har inga p… Jenny på ”Nej, vi har inga p… Lady Lovely Locks på Skam romni80 på Socialtjänsten och JO.
