Jag är fullständigt ok.

Jag är inte tokig, bara omtumlad av dessa år tillsammans med M, alla lögner, svek och oro. Jag är medberoende.

Ett glömt själv

Dagens ros; går till Distriksläkaren. Hon som jag gått till och nästan inte räknat med, för jag var van vid de andra som bara bytte namnet på dörren. Men hon har stannat ! I 6 år har jag gått till henne, och hon tom vid ett tillfälle skickade ett förslag där jag kunde få hjälp som hon själv tagit reda på. Vilket höjdare. Jag tycker sånt är ovanligt, att få träffa samma människa så länge. Jag har också börjat berätta saker som jag inte trodde, till henne ang min hälsa.

Dagens insikt; går oavkortat till boken jag lånade på biblioteket idag, efter jag betalat 200:- i förseningsavgift, jag frågade om jag fick pruta, men det gick inte. Det man inte har i huvudet, får man ha i plånboken”.

Dagens storm; är i mitt inre. Dels av ofömågan att vara med M, och dels för sorgen det väcker i mig. Jag vet inte vad som är värst, att M inte läser mina ord (för att jag sa till honom), eller att han läser men inte skriver. M säger jag är dubbel, jag är dubbel.

Jag är dubbel för att det varit mitt försvar, jag har haft det emot M också, fastän jag spelat annorlunda. Men innerst inne har han aldrig riktigt nått, även om jag många gånger velat. Men överlevnadsdriften är starkare, mycket starkare.

Jag ska skriva några utvalda stycken ur boken, jag vet att många vuxna barn och medberoende känner igen sig, det finns ingen som inte utvecklar skadad personlighet av att växa upp såsom vi. Vi bär det med oss just nu i denna sekund, du och jag.

”Tidigt under livet, har hon lärt sig att andra kan göra henne illa, och som resultat av detta blivit livrädd för att bli beroende av någon. Det som ursprungligt var öppet, sökande, och förväntansfullt har blivit förvandlat till en attityd och misstro. Barnet gav upp hoppet om att få det som det behövde och lärde sig istället att det måste försörja sig själv. Priset för detta blev bristande förmåga att älska, att i tillit närma sig andra. Alldeles för tidigt tappade det lilla barnet kontakten med sina innersta känslor och behov. Dess finaste egenskap och största tillgång – förmågan att i trygghet och tillit kunna vara tillsammans med andra människor – kapslades in och gömdes djupt i det undermedvetna.

Det är inte alls säkert att detta inre tillstånd speglas i det yttre beteendet. Ofta visar hon upp ett klart och uttalat behov av att vara självständigt, oberoende. Detta kan ge ett starkt och säkert intryck, som för betraktaren för tankarna långt ifrån det lilla behövande barnet som trots allt finns bakom den självsäkra fasaden. Hon kan ha invecklade fantasier om relationer, men i verkligheten är hon mycket rädd för andra människor. Korta eller till intet förpliktigande neutrala relationer går an. Det är det intima och hårt bundna som väcker djup ångest. Att uppleva relationer i fantasin, eller nöja sig med tillfälliga, eller känsloneutrala relationer skyddar henne emot risken att återigen konfronteras med den smärta och besvikelse som hon som litet barn lärde sig förknippa med beroende relationer och kärlek till andra. På många sätt försöker hon handskas med detta. I en sådan personlighetsbilda finns ofta inslag av överlägsenhetskänslor, föreställningar om allsmäktighet och o att klara sig helt på egen hand utan att behöva andra. Oftast varvas dessa föreställningar med känslor av mindervärde, djup osäkerhet, och självtvivel. Blotta tanken på att vara svag, beroende, är ångestskapande och måste till varje pris undvikas. Samtidigt är det just detta – att vara liten och behövande och ändå accepteras- som hon längtar efter.

Ofta är hon mycket duktig på att dölja allt detta. Beteende som är till för att dölja en människas inre tomhet och ensamhet kan ta många former. Ibland är en sån människa kylig, avvaktande. Lika ofta är hon dock festens medelpunkt, den som alltting kretsar omkring. Samtliga beteendemönster kan användas för att hålla andra borta, skydda emot beröring, dölja den levande människan som för länge sen försvunnit in i sig själv”.

Inte undra på att vi är rädda att någon ska se oss. Jag tänker klappa på mig rikigt mycket ikväll, bada och ge mig själv fina affirmationer, att jag är fin som jag är. Och sen ska jag kolla på Dogwhisper som jag älskar, om jag ändå vore Ceasars hund, så skulle han se hur rädd jag var, och göra mig trygg! *önska*.

Aniara

”Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod.

Med ena benet dränkt i känslosvall, det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.

Jag drömde mig ett liv, men glömde vara.

Jag reste alltid runt men glömde fara, ty jag satt fånge här i Aniara”

Harry Martinsson

-10

Jag har gjort slut. Jag orkar inte vara sårbar, liten och känna mig rädd hela tiden.

 Jag vill straffa mig ut.

 Frågan är vad som är värst, smärtan i insikten att jag inte är värd kärlek. Eller att jag fått någon till det jag ville, bekräfta mitt självförakt.

Jag får det skrivet svart-vita hela tiden, jag iscensätter mitt eget självförakt.

Jag duger inte, de andra tycker att jag suger.

Ensam

Ensam är stark

Jag klarar inte att öppna mig och bli bespottad, eller förnedra andra människor. Jag vill finna styrka i mig själv, och inte behöva ligga andra till last. För mig blir det ledordet, och jag kommer hålla mig på känslomässig nivå med människor som jag själv klarar av. Annars blir jag den där bitchen, som jag inte klarar av att vara. Jag vill aldrig visa någon annan den sidan igen. Jag vill aldrig bjuda in någon i mitt inre igen.

Så känns det

Nu

Jag har bett om en break/paus ifrån M. Jag vet många gånger förut jag bett om det, men tagit honom tillbaka, för återförening. Vissa gånger har jag själv bett M komma tillbaka till mig, och det får jag ta skulden för nu. Jag har/är dubbel i mina känslor emot M. Så många gånger jag blivit sårad, så många gånger jag sårat M, sitter som ristningar i mitt hjärta.

Jag är den svaga nu, när jag visar exakt vem jag är under det glättriga, sexiga ytan är jag ”jobbig, löjlig, taskig, psykiskt instabil”.

Jag märker att M börjar dra sig ifrån mig känslomässigt, att han tycker det är oerhört jobbigt, frustrerande med mina känslosväningningar. Jag blir den svaga som jagar, och han är den som mest vill dra sig undan. Så många gånger sakerna varit annorlunda. M sa idag att när jag beter mig såhär är jag som när han benzar. Och han har så rätt, jag är som aktiv fastän jag inte tar några droger.

Därför har jag bett om en paus ifrån våran relation. Jag lämnade också tillbaka ringen till M idag. Mest för att jag inte känner mig värdig att ta emot hans gåva, när jag riskerar att vilja lämna tillbaka den. M blir ju arg såklart. Och ringen symboliserar mer våran relation än vad vi anar. Han vill ge mig sin kärlek, och jag har sånt självförakt så jag klarar inte att ta emot honom. Våran relation har varit full med svek, fula ord, och misstänksamhet och droger.

M säger sig veta att allting som hänt är mitt fel, min misstänksamhet, min oförmåga till att ta emot hans kärlek, min respektlösa agerande emot honom. Han förstår inte att alla saker samlas i mig, att jag inte stänger av mig själv, efter det som hänt. Jag litar inte på M, jag litar inte på hans drogfrihet. Att ’släppa in honom’ är dödsångest varje gång, fastän jag intalar mig själv att jag ”klarar det den här gången”. M förstår inte att jag kanske inte kan omformera mig och starta om igen. Och jag vet inte heller om jag klarar det. Såren sitter kvar och kan börja blöda när som helst, med M är det detsamma som att ha en blodrädd sköterska bredvid sig. Varje gång jag blir osäker startar jag något i honom, som gör att han agerar respektlöst i sin rädsla. Idag tyckte han att han hade ‘rätt’ till det eftersom jag var så taskig och behövde en paus, och för att jag lämnade tillbaka ringen. För M är det detsamma som att säga att han inte är värd att älskas, för mig är det samma sak. Våra rädslor lierar sig med varandra, och förökar sig som amöbor inom oss.

Jag har bett om några veckors paus, dels för att söka hjälp för mina övergrepp som aktiveras fruktansvärt i den här situationen, dels för att försöka sortera mig själv.

Biopolär

◦ 71% har varit/är utsatta för fysisk misshandel
◦ 68% har varit/är sexuellt utnyttjade, flickor och pojkar
◦ 62% upplever grovt våld i hemmet och familjen

Pågående forskning visar att borderlinepatienter oftare varit med om tidiga separationer från viktiga personer (fadern eller modern) samt att de blivit känslomässigt försummade av sina vårdgivare. Ofta är det så att föräldrar till borderlinepatienter också har svåra problem när det gäller impulskontroll, känslomässig instabilitet eller drogmissbruk.

Är det här jag?!

Lider jag av någon allvarlig känslomässig störning?

Kan jag tillfriskna?

Ja, allting stämmer på mig, mina känslomässiga dalar som svänger mellan svart-vitt, min obefintliga impulskontroll. Att jag blev lämnad när jag var liten? Och att jag har problem i nära relationer.

Jag kanske är sjuk, och kan bli frisk. Insikten träffar mig rakt i magen, gör ont, vrider om. Skammen griper hårt, så hårt att jag nästan inte kan hantera min kropp.

M och jag var tillsammans i fredags, jag har kommit på att jag är oerhört sårbar när jag visat mig känslomässigt, som om jag håller på att dö. Eftersom jag inte klarar att säga det till M på ett ‘normalt’ sätt, blir det oftast i samband med hans tabletter. Jag börjar ana att jag behöver detta även när M inte tar tabletter. En känslomässig paus, en timeout där jag får sortera i mina tankar.

Istället för att säga det, (eftersom jag vet att M reagerar med rädsla inför det) blir min paus ofta någon stor verbal fight, med mig som förlorare. M är heller inte villig att se mig gå ‘in’ i mig själv för att landa, det väcker hans övergivenhetskänslor.

Jag skickade ett svar till M idag, där jag skrev av en psykologs svar till en tjej som också undrade över sin killes önskan till break/paus/timeout.

Psykologens svar:

”Håll dig undan och satsa på studier och vänner tills han hör av sig. Män behöver få vara ifred efter en period av intensiv känslomässig närvaro. Du har inget att oroa dig för, om du undviker att kontakta honom.”

Om jag kunde förmedla det till M istället för att ständigt göra våran relation till en berg-o-dalbana, där jag kastar ut/gör slut, med honom. Och istället försöka att få M och förstå, vilket jag känner nu kommer att bli som att bestiga ett mycket högt berg, men jag ska försöka. Även om våra samtal sista tiden följt samma mönster, med återföreningssex och alla kärleksbetygelser som finns.

M säger att jag är sjuk, och jag börjar tro honom. Jag är alldeles för känslomässigt skadad för att överhuvudtaget ha någon form av kärleksrelation, eftersom jag inte kommit längre än såhär. Jag är förvånad att jag ens släppt ‘in’ på det sättet jag gjort, och mycket stolt, med tanke på vilka förutsättningar jag haft.

Jag vill inte göra illa M genom att lägga ut mitt känslomässiga skadade på honom. Vilket jag förstått att jag gör. Jag skulle behöva mer förståelse ifrån M, men det är att begära för mycket, han har visat mer än tillräkligt.

Jag kommer att söka hjälp i morgon!

Sallad

Jag bävar för att gå till jobbet i morgon, bävar för att högarna på mitt bord vuxit till enorma högar, (fast jag vet de inte ens på det här jobbet kan det på 3 dagar). Bävar för alla frågor, eller … uteblivna frågor om hur jag mår, vad som hände. Och jag ljuger känns det som, eftersom jag aldrig vet hur det känns att veta hur jag måste må för att vara lagligt sjuk, trött osv.

Jag funderar på att byta jobb, till:

Kallskänka, så min slumrande kreativitet kommer till utlopp. Bara skära skivor av mat, och designa egna mackor, och sallader. Jag vet ju att matlagning aldrig varit min starka sida, eftersom jag alltid levt intellektuellt, så jag vill att allting som har med kroppen att göra ska gå fort och lätt. Men ibland har faktiskt den där flowkänslan infunnit sig när jag har lagat mat och varit närvarande. Och jag tror det skulle kunna vara något för mig. Jag formligen ramla ju in i mitt yrke eftersom min mamma var stansoperatris, så hette det på den tiden, och hon ringt sin förra chef och sagt att jag skulle söka jobbet, som lönekontorist (hette det då).

Jag har massor med projekt på gång, fullmånen måste snart vara på ingång, då brukar min energinivå ändras till allt på en gång.

Jag vill lägga ner vapnen med M, men min stolthet hindrar mig. Han kan ju tro att jag är svag, vilket han förövrigt iallafall tror/tycker. Jag orkar varken med mina egna känslosvall, eller honom, hans kärlek, påträngande och envis.

Känns som det är 2 personer inom mig, en som bara vill förstöra och inte alls orkar med smärtan att vara sårbar, öppen. Den andra vill inget annat än att få vila hos M, hans lukt, trygghet (för att han ’sett’ mig och ändå stannat). Terapeuten vi gick till sa till M, när han inte förstod att jag inte förstod att han kunde älska mig.

”Det är inte fråga om du ska lämna J, utan när”.

Terapeuten förstod, och jag tror att M börjar förstå. Jag kan aldrig förstå att M förälskat sig i mig, jag kan aldrig förstå att M kan tända på mig. Jag vet inte ens om jag orkar förstå hur någon man överhuvudtaget kan tycka min kropp är attraktiv. Det har min pappa sett till. Och på något konstigt sätt är hans grepp om mig lika starkt som för 35 år sen, även fast vi inte sett varandra på över 1o år. Hans övergrepp har förevigt ritat ett stort stigma i mig. Så starkt att jag är villig att leva utan någon som helst mänsklig kärlek.

Det är övergreppens värsta smärta.

Skebokvarnsvägen 139

Hur kan M vara så viktig för dig?! Skit i M, gå vidare, släpp honom, koncentrera dig på dig själv. Alla som säger så har aldrig kommit i kontakt med sina egna känslor, eller kanske inte ens hört talas om fenomenet medberoende.

När en människa (jag) nu äntligen släpper in en annan människa i sitt liv (M) och öppnar sitt hjärta för honom, formligen. Då frisläpps också all den rädsla som i mig varit dold i så många år, när jag haft relationer, (med antingen med droger i min kropp eller i den andras), som heller inte blir särskilt skrämmande eftersom de inte når ner på den nivå som när jag är drogfri.

Då händer något i en medberoende, hon investerar i den hon öppnat sig för, varje öppning till hennes känslor är en gåva av tillit till partnern. Kan inte partnern förvalta den förvandlas relationen till där M och jag är nu.

Skebokvarnsvägen 139

Här väntade jag och min familj från 1963 på att min pappa skulle komma hem, köksfönstret var åt gatan, det minns jag klart och tydligt, för det var där mamma alltid stod och väntade på pappa. Och vilket tillstånd han skulle komma hem i. Vi barn var paralyserade, kunde ofta inte göra annat än att bli ett med tystnaden som kom som ett eko av all väntan. Som en sjukhuskorridor, bara väntan som sällskap.

Därför blir M så viktig för mig så han nästan är viktigare än mitt eget liv, för att han kan ändra historien. Han kan förändras, med min vuxna hjälp så kanske han kan förändra sig såsom inte min pappa gjorde. Vi medberoende är lite av magiker, vi tror att bara vi gör sisådär, eller sisåshär, så kommer den vi ägnar oss åt att förändras. Vad vi inte medger är att vi inte kan förändra den hemska historien, genom att förändra någon annan. Men smärtan är så stark så vi trolleriberoende tror det, kosta vad det vill.

Ingenting är starkare än den tron. Ingenting verkligt kan få oss att försöka förändra våran historia.

Inte jag heller, med smärtan som följeslagare.

Jag vill vara mainstream och jag tror jag lyckas också. För inte syns det väl att jag äcklas av dina trånande blickar? Eller när du blir kåt? Eller när jag blir kåt?

Jag spelar så bra, och ljuger för alla utom mig själv, iallafall så bra så jag känns trovärdig.