Ringde M i fredags på lunchen. Han satt med s…

Ringde M i fredags på lunchen. Han satt med sin brorsa, så jag sa att vi kunde höras senare, efter jobbet. Redan där borde jag reagerat, min dumma naiva. Men jag gjorde inte det, pratade med V som skulle gå ut på fest, om hennes skjorta och linne hon skulle ha på sig. Hur ovetande som helst?!

Kom ifrån jobbet sent som vanligt, och ringer M direkt. Jag hör en sprattlande glad M, lite slirig, men absolut inga problem. Men för mig blir det problem!

Jag drar mig undan direkt. Jag vill inte prata, umgås med M när han är påverkad. Det är inte att jag inte skulle träffa M när han druckit, inte heller när han tagit benz. Det är LÖGNERNA som gör att jag drar mig undan, tillbaka. M tycker jag är löjlig, han jämför sina utsvävningar med hasch, Miss Ro, alkohol med de där som går ut och tar sig en bira på fredagar. Ja visst säger jag. Låt dem göra det, jag vill iallafall inte ha någon relation med någon sån.

Jag tycker allt är stenklart mellan oss.

Det tycker inte M.

Jag vet vilken form av relation jag klarar av, jag vet att jag vill vara tillsammans med någon som tar relationer lika seriöst som jag. Som går längst samma väg, sida vid sida. Som är helt drogfri, och har ett mentalt drogfritt inre.

Det vet M om. Och enligt honom är han denne en. Jag tycker inte det. Jag tycker tvärtom att han lurar mig. Eller han lurar sig själv och mig!

Jag har dessutom fått reda på saker om M som gör att jag inte längre vet varken ut eller in. En sak vet jag, att M aldrig kommer kunna vara helt ärlig. Han är helt enkelt för sjuk för det. I min värld är han att betraktas som farlig, eftersom han kan få mig att må satans dåligt.

För en vecka sen släppte jag in M i mitt liv igen. Det är som att han slappnar av då, och jag blir mest sårbar. Varför?! Jo för att han sviker mig om och om igen. Det är det som M brukar kalla att förra veckan älskade du mig, men inte nu. Det är inte så att jag har någon on-off knapp att trycka på, mina känslor fryser inom mig. Då jag riskerar att såras. Bränt barn skyr elden, för en medberoende är det Bränt barn älskar elden. Jag vet varje gång att priset för att släppa in M, kommer göra ont, nästa vecka, idag, i morgon. Men jag släpper in han ändå!. Medvetet sätter jag dit handen för att bränna mig, om och om igen.

Det är det som kallas medberoende.

PMS och jobb

Idag hade jag fruktansvärd PMS. Höll på att börja gråta. Känns som det bara växer i högarna, och allting jag tyckt jag haft kontroll över, faller bara isär.

Chefen peppade mig, och i den stunden kände jag väldig medkänsla med henne. Hon puffade, och uppmuntrade mig. Efter att jag fått gråta lite på lunchen, var jag redo igen. Det är så mycket att lära sig, så många nya rutiner, nya system (på engelska!!!) och 2 olika företag att göra redovisning på, i olika valutor, med kursdifferanser som extra jobb.

Nästa vecka kommer revisorerna och jag känner av min chefs nervositet, och det gör mig ännu mer stressad. Jag vill hjälpa, och göra mitt. Idag har jag väldigt ont i ena axeln. Jag har reumatism och är rädd för att jag inte klarar att jobba.

Det känns nattsvart. Men som jag läste nånstans, det är efter förvirringen som sinnesron kommer. Vet att det stämmer. Allt känns bara konstigt piss idag.

Kyssar och jobb

Lika mycket som jag vill lämna M och inte tycker vi tillhör, lika mycket förening känner jag när min tunga möter hans efter några famlande nervösa minuter, efter vi inte setts på 1 ½ månad.
Fullkomlig förening ifrån alla tvivel, all osäkerhet suddas ut, och jag bara är. Vid Slussens tunnelbanestation möts våra hjärtan igen, och känner igen varandra som kära vänner som återses. ”Hej, jag har saknat dig!”.

Det är så svårt och smärtsamt att möta sin tvillingsjäl och samtidigt har sjukdomen som övervakare. Och som plötsligt sticker fram sitt fula tryne, och jämnar allt med marken.

Vi har iallafall börjat prata om dagarna då M är fast med Miss Ro, mina känslor inför det, och jag har sagt till M att han är mannen i mitt liv, utan sällskap av henne. Den känslomässigt guppiga vägen förstör bränslet i våran relation, själva kraften. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer träffa någon som jag så fullständigt känner mig rätt med när han är drogfri.

Jobba. Ordet låter normalt och föredömligt. Alla jobbar ju. På sitt sätt. Jag jobbar på mitt sätt, och hur jag än vänder och vrider på det så får jag det inte att gå ihop. Det är som en ständigt kamp emot tiden. Varje dag jag går hem ifrån jobbet så känner jag att jag kunde gjort mer, att det där och där skulle jag gjort. Det är en påminnelse hur mycket jag måste jobba med mitt eget tankemönster mer än jobbet i sig.

Mitt jobb är så att vi varje månad har deadline, varje dag har jag också deadline. Men man jobbar sig fram emot den där stora händelsen som ska ske varje månad, där det dagliga arbetet ska värderas. Om jag gjort ett bra jobb fram till dess, blir månadsbokslutet oerhört mycket lättare. Därför känns varje dag som en sorts förenkling av det som ska ske …. därborta. Nu har jag precis fått struktur på det dagliga, dels det jag har, och dels det som blev liggande vid förra månadsbokslutet. Då kommer den j-la brytningen igen. Nästa vecka stänger vi månadens böcker. Och då får jag ett kvitto på vad jag gjort hittills.

Jag uppskattar jobbets ständiga ström av uppgifter, att det aldrig är en lugn stund. Jag jobbar ifrån 8-17, och har inga och då menar jag verkligen inga lugna stunder. Det gör att jag ständigt är alert, på G, och hinner inte slöa till mig. Däremot känner jag mig oerhört störd när det är så fullt och min chef kommer in med någon ny rutin, eller förklaring. Hon är fena på att förklara allting så oerhört ingående, så när hon kommit till första passagen har jag redan passerat mål. Det gör mig oerhört stressad. Jag har försökt att utröna om jag själv har någon del i det, och har kommit på att jag själv faktiskt ställer många frågor, och inte så precisa som jag skulle kunna. (Förresten M som sa det, Tack). Jag berömde henne igår för hennes ritförklaring, där jag faktiskt förstod jättebra, istället för hennes entoniga röst som alldeles för ingående tappar mitt engagemang.

Jag har intagit en ganska passiv roll socialt på jobbet. Det är skönt och befriande och se att jag faktiskt kan förändra mig, och vara lite mer återhållsam, och trivas med det också. Det känns som jag börjat få integritet.

Jag lär mig så mycket, därför är också grundkänslan tacksamhet idag.