mystic

Har inte träffat M på nästan en månad, ja mer än en månad. Det känns som jag försöker hålla honom ifrån mig, för att jag orkar inte bli sårad en gång till. M ska gå på möten, och jag förstår hans rädsla att gå dit.

Känner mig ledsen för att M och jag på något sätt inte har samma mål, utan svävar runt i den här karusellen.

Jag hann inte iväg på möte idag heller, måste försöka gå. I måndags Maria Ungdom, för sonen skulle ta pissprov, och igår jobba över och idag också. I morgon möte i skolan om sonen. Jag hinner inte med mina andliga behov. Jag känner det, för jag känner mig sorgsen, och jag behöver få känna tacksamheten jag får ifrån möten., Jag har iallafall en andlig bok vid sängen, börjat läsa iallafall. Dalai Lamas meditationens nivåer.

Tara kom fyll mig med din kraft igen.

Är detta jag!?

Har så länge jag minns haft svårt att städa och slänga saker. Nu har jag ingen pardon, jag slänger, formligen väller grovsoperna med allt kan vara bra att ha grejer. Helgerna ägnas mest åt detta nya intresset. Och inte är det svårt heller! Jag kastar i grovsoperna vilken dag som helst, förr hade detta inte gått. Det var förbehållet de dagar då jag visste lastbilen skulle komma, för jag visste att jag annars stod därnere och ångrade mig någon timme efter jag varit där och kastat.

Igår var det 1 svart sopsäck, hela grabbens rum är städat och länsat på saker som kan vara bra att ha. De där tröjorna han hade för 4 år sen, som jag tänkt ge bort. Sortera, tvätta och sen gå ner till Myrorna med. Ingenting av detta har någonsin hänt. De högarna har bara vuxit, så jag knappt fått plats med hans 15 åringskläder.

Mitt rum har gåtts igenom, alla lådor i bokhyllan har rensats, alla gamla örhängen med nostalgitouch har slängts, likaså den gamla klänningen jag hade på mig 1981. Den där svarta med speglar. Den ligger nere i grovsoperna, och jag känner inte minsta lust att gå ner och hämta den igen. Hmmm strange.

Jag tror jag håller på med ett 4:e steg härhemma.

Det är underbart befriande, för hur ska det annars komma in nya saker, upplevelser, och känslor, om jag hela tiden är proppfull med gammalt!?

Scenen

På denna scen ser jag mitt livs drama spelas upp. Huvudrollerna innehas av mig själv, mina båda söner, min bror och M.
Mina söner är uppväxta med alkohol/drogmissbruk. De agerar enligt manus, med sina roller inövade.
Den äldsta hjälten, den yngsta syndabocken. Jag själv har svävat igenom alla dessa roller någon gång under min uppväxt. Fortfarande idag är jag påverkad av allt utanför mig själv.

Jag var på Maria Ungdom igår, med sonen som varit påverkad (påtänd) på lektionen.
Jag blir orolig, och min vanliga medberoendepersonlighet tar vid, där jag egentligen måste släppa taget, håller jag krampaktigt fast.

Allt började när jag fick åka till polisen och vara med på förhör med min son, misstänkt för bilstöld tillsammans med 2 andra pojkar. Efter det har mycket rullat på, och inte allting handlar om M. I lördags kom min son hem hotad till livet av några äldre grabbar som påståd att bilen han misstänkts ha tagit tillhör dem. Nu måste sonen sona sitt brott, på kriminellt manér. Vilket innebär att han ska ta 3 datorer, (inbrott) för att betala sitt misstag. Som sonen bekänner sig oskyldig till.

När någon blir hotad, aktiveras något i mig som förefaller märkligt. Iallafall för mig själv. Första tanken (känslan) är ”äh det är bara skoj, det är inte så allvarligt”. Följt av några dagars tänkande, några dagar med försök till att hålla sanningen borta, men den tvingar sig på ” vad kan hända, är min son ok, lever han!!?”. Jag orkar inte, … längre. Därför försöker jag stänga av.

Mobilen är min räddning för att få behålla jobbet, den kan jag ringa med på min lunch till åklagare, förhörsledare, skola och alla andra jag behöver ha kontakt med. Men som jag inte vill att de på jobbet ska veta att jag har kontakt med. I morgon sos på lunchen, länge sen jag fick äta någonting på lunchen nu. Kaffe är min bästis, liksom automaten på hörnet mittemot tunnelbanan.

Jag har börjat träna, och det är lika med det som med jobbet.

- Jag måste jobba för att överleva, (inte ekonomiskt, utan själsligt).
- Jag måste träna för att orka jobba, så jag inte behöver tänka på alla problem.


Tack Gud att jag har ett jobb!

Ljus

Ljuset i mitt liv, är mina aha upplevelser. Såna där när jag funderat och funderat på hur jag ska lösa ett problem, och så plötsligt finns bara lösningen där!

Jag har inte kommit så långt med M än. Vi håller på i samma hjulspår som tidigare, med skillnaden att jag inte längre tar åt mig av det som händer när han träffar Miss Ro.

Situationen är nu denna;
Jag har ställt ett ultimatum som M vill ändra på. Det är att M ska gå på möten och var inskriven i behandling innan vi börjar om igen. Enligt M älskar jag honom inte tillräkligt om jag ställer såna krav. Han vill ”vi ska fixa det här”.

Det är just dem orden som får mig att falla tillbaka gång på gång. Ordet vi. Jag är medberoende, de vill vara med och fixa, de vill göra rätt och ha kontroll. Han är beroende, och om han vill fortsätta med benz, vill han ha någon att skylla på. Därför har jag fått insikt att vi funkar inte längre. Det måste vara M!
Nu är det 3 veckor sen M stod på Plattan och köpte droger, 3 veckor sen som han rånades och hittades långt ifrån Stockholm. Första dagarna var mitt ultimatum lätt att följa, och han var inställd och kraftigt påverkade av det som hänt.

Men så går tiden, den letar sig in i rädslan, och för sakta in förnekelse igen.

Jag märker det, vet inte om M är medveten om det!? Men sakta förs vi tillbaka till varann igen, och det är där vi är nu. Jag som sakta tycker synd om M som ska klara allt detta själv, – jag vill vara med. Vi träffas, mysigt för stunden. Jag glömmer alla konstiga telefonsamtal, isklumpen i magen när jag ska ringa M på kvällarna, fladdret kring ögonen när jag hör att M är på Plattan. Allt det börjar sakta försvinna för mig också.

Men inte helt, det finns alltid där närvarande, under ytan. Tills en dag, det pyser ut, jag blir sarkastisk, kontrollerande, och cynisk.
Tycker inte det händer något för M, med hans mötesgående, hans inskrivning på behandling, att han inte ligger på sos mer så han får hjälp.
Det var ‘det’ som hände i torsdags, på lunchen när jag ringde M. Jag blev tveksam till det ‘här’, allting. Som bara känns som en upprepning, och jag vet hur ont resultatet blir. Jag sa det till M, och på kvällen när jag ringde var M borta igen.

Nu är det inte längre om han har tagit eller inte som är svårt, jag har börjat lita på mig själv att bedöma på den punkten. Det är att om han inte gör något, kan vi inte fortsätta som gör ont.
Och det gör han, om och om igen. Och kommer fortsätta under hela våran relation som jag känner idag.
Jag drog mig ur, alla projekt, alla överenskommelser vi hade. Att träffas, gå på möte (för M behöver mig för att gå), all god mat vi skulle laga på fredagen.

Sån är min vardag, upp och ner i en ständig berg o dalbana, där jag får leva ständigt vaksam. Sånt tär på psyket på en människa, lika mycket på mitt som M:s!

Polis

Inatt ringde mobilen klockan 3:30, min son var misstänkt för brott och de ville att jag skulle komma för att vara med vid förhör.

Jag har misstänkt detta länge, ända sedan han började skolan i Augusti har han betett sig underligt. Vi går på Resursenheten inom stadsdelen och pratar, så jag har på något underligt sätt kännt mig trygg.

Min sons sociala skyddsnät är inte stort, en bror som är Aspis, och en pappa som är medlem i ett kriminellt gäng. Jag är den – i hans liv – som är hans enda förebild, men han saknar en manlig gestalt i sitt liv.

Jag är glad för mina år i samhällets utkant, så en del av mig kan förstå hans handlingssätt, – som iof kanske inte är så bra?-. Jag har genom att visa honom försökt få honom att förstå att han faktiskt snart måste välja väg. Med en troende mamma och en kriminell pappa har jag förstått att hans vägval är något komplicerat. Han har också en förkärlek för kickar. Något som kriminalitet ofta står för. Blandat med dåliga erfarenheter i skolan är utgången på något sätt mörk.

Han var iallafall ganska rädd, och skrämd av upplevelsen. Jag har bett min högre makt under sista tiden att visa min son något. Som kan få honom att få en tankeställare, så på något sätt känner jag mig bönhörd, på samma sätt som det känns otroligt frustrerande.

Jag är glad att jag inte reagerar som mamman jag mötte där igår, hans medbrottslings mamma. Hon var helt övertygad om att hennes fina son haft otur, blivit lurad av dessa andra hemska kompisar. Jag tror problemet är mer komplext än så, speciellt efter jag fick höra att det faktiskt varit hennes son som varit den drivande, – tillsammans med min *suck*!

Det var en gudagåva att ha ett arbete att gå till efter vi kommit hem ifrån polisen halv 7 i morse, tackar ödmjukast för det.

det finns en mening med allt…… (gäller bara att hitta den).