… gå ….

Presenten till mig själv, efter månader av slit med jobbet i somras. Alla soldagar jag satt inne på kontoret, för alla dagar som pendeln var försenad – och det var många! -, alla dagar jag var helt slut efter arbetsdagen och hade 2 timmars resväg framför mig hem.

Det finns ett ordspråk inom 12-stegsrörelsen som lyder ; ”om du bara gör det du ska kommer allt att ordna sig”. Det har det gjort, även om jag tvivlat på vägen, om det varit värt? , om jag ska orka. Men det har lönat sig, med envishet har jag äntligen börjat återfå självkänslan, sakta börjar jag känna mig som en bland andra. Det är en oerhörd gåva, för mig som alltid sett mig lite speciell, lite mindre bra, lite bättre. Allt annat än bara en bland andra medmänniskor. Jag börjar återfå den konturen i mitt liv igen.

Den är värdefullare än alla pengar, alla kläder, materiella saker jag någonsin kommer kunna tjäna ihop till, – även om det kommer bli svårt – pga KFM. Men jag har gjort det. Börjat återfå respekten, tilliten till mig själv.

Så i bruset ifrån Tupac, Sanne, Johnny och tysta Buddha hör jag den där lilla rösten inom mig som börjar få fäste och känna tillit. Och hon hörs och får synas och börjar våga ta plats.

Jag har också skrivit på mitt första anställningsintyg med riktig månadslön, idag. Det första sedan -95. Jippie, jag är värdefull precis som jag är!

Återfall och återfall

Varje gång M tar återfall insjuknar jag också. Igår var ett sånt tillfälle. Han sms:ar på morgon att han ska ta livet av sig, jag ringer upp som den lydiga hund jag är, driven av rädslan att han faktiskt ska göra slag i saken denna gång.

Jag blir hans docka som följer minsta vink, driven av rädslan att kanske inte stå ut med mig själv om han dör. Som den duktiga medberoende jag är, drivs jag av rädsla. En stark känsla som M kan använda att göra vad han vill med mig.

Men … jag har ett truimfkort, jag vet M:s svaga punkt. Det är metadonet. Utan det kan han inte leva, utan det är han inget. Liksom en Gud styr det M, liksom han styr mig. Jag hotar och skriker med min allra myndigaste röst, lämnar inte M mig ifred nu, inga samtal ingen kontakt, jag vill inte ha något med han att göra. Så släpper jag bomben, ” Då ringer jag upp metadonprojektet och berättar att M går nere på Plattan alldeles okapabel att ta hand om sig själv!”. Sånt får inte förekomma för de som går på Metadon, – fastän det är mer regel än undantag -, så isåfall blir M utskriven och mister sitt älskade, livgivande metadon.

Det fungerade!

M har inte hört av sig, ingenting. Inte ens det minsta lilla sms, mail. Det är förunderligt, även om tystnaden också är skrämmande så kan jag nog lära mig att leva med den. Jag tänker inte skiva vad jag ska göra med våran relation, förgiftade relation. Det har jag gjort så många gånger, så det tänker jag undvika. Jag ska ta min fria tid, till att försöka att inte vara konstant orolig inför M:s nästa steg osv. Utan den tiden ska tillägnas den viktigaste varelsen i universum, Jag!. Jag är viktigast, jag är också sjuk, jag har insjuknat liksom M. Min väg är också guppig tillbaka. När jag tänker tillbaka så är jag ett skadeskjutet djur om jag jämför med innan jag träffade M. Jag behöver rast och ro, och mest av allt, befrielse från den ständiga oron jag är i när jag lever nära M. Den är värst, den där känslan av vaksamhet, misstänksamhet som förgiftar mig, så jag inte kan göra något annat.

Jag är fri! Att jobba med mitt medberoende i min takt, min varsamma kärleksfulla takt. Jag har tagit återfall i beteenden, skrikit, gormat och haft mig. Nu ska jag klappa mig på kinden och säga du är helt fantastisk!

Ok?!

Ser ju mysigt ut, att släppa taget. Bara fladdra iväg, och lita på att det håller. Den där kittlande känslan i magen, att ”nu går det inte att ändra sig”.

Men … det gör det, i verkliga livet.

Jag har en sån där gummisnodd, så när jag äntligen släppt taget, så far jag tillbaka. Som att taget är det viktigaste, för tankarna att hålla fast vid.

Jag har fått arbete, nej förresten, 2 arbeten. Jag var tvungen att välja och jag valde den trygga stilen. 1 års vikariat – inge mer tankar på kollisionskurs-, fast månadslön och 10 minuters promenad till jobbet! Kan det bli bättre?! Nej!

Jag gick ner lite i lön, emot det andra jobbet som erbjöds, men där var det timpenning och det gör att jag måste jaga timmar, vilket är påfrestande. Nu har jag samma lön varje månad. Och jag kommer inte räkna löner, utan nu är jag Ekonomiassistent till den kvinnliga Ekonomichefen. Hon var förövrigt väldigt gullig.

Jag vill tacka, FK, Arbetsförmedlinen Globen, Rädda barnen, AA, NA och alla andra som gjort mitt liv till vad det är idag. Men framförallt vill jag tacka – knäböja – inför min högre kraft, som funnits i mitt liv och burit mig när jag inte orkat gå själv. Jag ber att h*n finns i alla levande varelsers liv.

Bioplär!?

Min kille frågade om jag var manodepressiv häromdagen. Oj vad jag blev förnärmad. Jag !
Det är ju han som har problem!

Jag märker att ett återgående mönster i all den här röran, är just min oförmåga att förstå att min kille kan stanna kvar hos mig. Även om han äter tabletter!
Även om ingenting/allting.

Jag var själv inne och läste på en sida om borderline, och kände igen mig. Inte bara idag, när jag ibland är hemsk emot min kille. Utan hela mitt liv, har jag utsatt mig för konstiga, farliga saker. Jag gör också ofta en höna av en fjäder. Som när jag anmälde min son till sos, när han hade varit ute på felaktigheter. Jag var alldeles för rigid, om jag ser det efteråt så förstår jag att jag såklart skulle reagerat men kanske inte lika starkt. Jag gör det i vissa situationer, blir oerhört arg och vill bara skada. Jag har också jobbigt med separationer, inte så att jag blir klängig, utan tvärtom. Jag vill bara att alla människor som jag bryr mig om ska dra åt h-vete så jag får rätt i mitt självförakt att ingen orkar med mig.

Jag har också haft problem med bulimi, inte så mycket längre, men det börja komma tillbaka. Jag klarar inte att INTE äta, och massor för att sen gå och spy. Det är som en tvångstanke. Jag har beställt tid till läkaren, dels för att få recept, dels för att få hjälp att sluta röka (idag är det svårt få jobb som rökare), och dels för min bulimi.

Jag söker jobb hela tiden, idag är det bemanningsfirmornas gyllene tid. De ringer, jag går dit, och sen händer ingenting. Förutom sista veckan, när jag åtminstone fått gå upp på 2 anställningintervjuer. Det första fick jag inte, de skulle ta in en firma som gjorde deras löner. Och det andra väntar jag spänt på att få besked om idag. Hoppas *.

Jag måste jobba, det har blivit en förutsättning för mig att leva.

Återfall

Jag har mindre skydd emot M när jag inte jobbar. Då har han lättare att krypa under skinnet på mig.
Som nu.

Han ‘klev’ på igår, direkt efter han pissat så var det dags igen. Jag ringde honom precis när han köpte, för han slängde på luren, och när jag ringde igen stängde han av mobilen. Vid första samtalet lät det ungefär som han var nere på plattan, vilket M givetvis kommer förneka.

Nåt som var förvånande och ovanligt, var att M direkt när vi återigen fick kontakt per telefon sa att han ‘tagit’. Visserligen hörde jag tabletten ‘kicka’ in, så det kanske var klantigt av honom att ljuga, eller så var han iallafall lite normal när vi började prata.

Vid senare tillfälle på kvällen, när jag var orolig, eftersom M skickat sms att han skulle ta livet av sig. Då var det riktigt coco i honom. Han berättade att ”efter han träffat mig igår, och mina 2 brorsor, och vi hade varit hos tandläkaren”. Jag har bara 1 brorsa, och tandläkaren var det månader sen jag besökte.

Då var M snurrig, riktigt snurrig. Och denna gång förnekade M som vanligt. Han hade absolut inte tagit något.

Jag är/blir en bitch, jag skriker, hånar, förnedrar M. Det är så smärtsamt att jag själv ocksås blir sjuk i det här. Det här är inte jag.