Puppe

Till ett omgjort avgasrör, är jag. Lilla Puppe måste få ny andning, och då behövs nya rör. Just nu står min alldeles egna bilmekaniker på min p-plats och hjälper Puppe att kunna riktigt gasa ut ordentligt. Bilprovningen väntar också i morgon. Bilprovningen är som tandläkaren, de river och sliter inuti, knackar och känner och hissar upp en i en stol – bilhiss. För att där verkligen kunna göra sina justeringar. Precis som hos tandläkaren, verkar det som att allting i vilken sekund som helst bara ska brista, gå sönder.

Men Puppe höll, och i morgon väntar bara testning av nya avgasröret, och kontroll av fötterna. Precis som pensionärerna behöver broddar vintertid måste även Puppe ha bra grepp för att inte slira.

Pratade med M idag på lunchen. Jag lyckades att inte gå in i hans förnekelse, fördömande kring hur taskig jag varit emot honom som inte orkade träffa honom på midsommar – för jag var så trött efter arbetsveckan- och att han faktiskt lät som han hade tagit vid torsdagkvällens samtal. Därför har han återigen varit tvungen att dricka alkohol, och röka marijuana. Det är synd om M som inte har någon fri vilka.

Jag påtalade för M att om det är så att varje gång vi har en konflikt och han känner sig ledsen, förorättad måste han gå och dricka eller ta droger, kanske han borde tänka på om vi överhuvudtaget ska vara tillsammans längre?! M ville inte svara på den frågan, han ville mycket hellre förklara hur pass taskig och ouppmärksam jag är emot honom, och att det är därför han känner såna här känslor som gör att han går ut och drogar.

Vid det här laget kan jag ju M:s finter, även om de sved i början. Så jag sa faktiskt var jag skrev i morse ”Ok”. När han ville förklara hur dum jag var. Han fick väl hållas med det då, det skadar mig inte längre. Jag tror M börjar känna att hans projektioner inte fäster längre, att jag inte går in i den där labyrinten där jag så lätt går vilse. Eftersom min förföljare är en drogmissbrukare, som gör allting för att förneka, att det faktiskt är han som väljer om han ska ta droger eller inte. M vill inte alls ta den rollen, nej allting annat är problemet, speciellt jag.

Jag är faktiskt inte involverad i den här cirkusen på liv och död längre, som jag var förut. Jag kan jobba, jag kan tom vara glad fastän han väljer att skylla sitt intag på mig. Vad jag än säger kommer han att vinkla det så att det är något fel, som gör att han kan fortsätta leva ett liv utanför sig själv. Jag börjar också tvivla på M:s förmåga att vara drogfri, det känns som M lägger sin drogfrihet i mina händer, att jag är lösningen på hans problem, kontra, lösningen på hans drogfrihet.

Jag tror jag börjar komma djupt i den insikten – i mitt hjärta- att jag har ingen betydelse alls. Även om M vill få sig själv att tro det.

Det är befriande.

Det var jag ….. !

Som gjorde att M tog det där blosset av haschet, det var pga situationen som jag försatte honom i. Känslorna av värdelöshet som jag väckte i honom.

Det var för att jag börjat jobba och är så trött att vi inte kunnat träffas som han ringde igår och hade druckit. Det var för att jag dragit mig undan som han ljög när jag frågade om han hade ‘tagit’.

Det var jag … !

Jag fattar inte varför jag bryr mig. Och inte bara säger ”Jaha!” ?!

Regn

På väg till jobbet i regnet. Ska ha på mig mina rosa gummistövlar med blommor på, (visste jag skulle få användning för dem!). Jag är tacksam att jag har jobbet att gå till, min hjärna klarar inte av köksbordet några längre stunder.

Uppgiven

Jag vet just nu inte vad som är värst?!

• Att jag tror att M återfallit i droger
• Att jag har fel
• Att Sverige inte gick vidare
• Eller att jag är så ledsen.

???

Blogportalen

Jag har registrerat min blogg på Blogportalen. Varför gör jag det, kom jag på mig själv att tänka?! Är det mitt omåttliga bekräftelsebehov som gör sig påmint?

Ja kanske, kommer inte analysera sönder det, eftersom analyserandet får mig att få besk eftersmak. Har precis pratat med M och vi hade vår vanliga diskussion kring ingenting alls, kontra min besvikelse på senaste årets besvikelser på hans användande av droger.

Han triggar igång min skuld och jag går i försvar. Det är som låsta positioner där vi stillastående bekräftar våra olikheter. Han vill vara med mig jämt, - som det känns för mig -. Och jag känner mig tvingad in i ett hörn där jag inte kan rymma. Jag sparkar och slåss för min rätt att bara få vara ifred, tänka igenom och återkomma. Men han tränger och puffar, så jag blir alldeles galen.

Det är som ett krav, och jag känner igen den här känslan ifrån förr. Den där kvävande känslan at vara fångad, av andras känslor och tankar, av min egen oförmåga att särskilja mig själv ifrån andra människor. Bäst trivs jag med mina egna katter, där jag får vara exakt precis som jag själv vill. De tränger inte in mig i hörn, de pockar inte på min uppmärksamhet. Utan de finns där som en osynlig kraft jag bara behöver vända mig till för att få ro.

Det låter som jag inte gillar människor. Men det gör jag, mycket. Mitt största intresse är faktiskt människor och att få umgås. Men när jag vill, minsta lilla pust av den där instängda känslan får mig att backa, dra mig tillbaka.

Det är barndomens gränslösa som minner mig, som gör att jag ständigt vaktar och är beredd. På nästa drag, på nästa katastrof. Jag försöker påminna mig, dagligen, varje minut, att jag inte lever där jag behöver vara på min vakt längre, där jag kan slappna av.

M har tagit droger, iallafall tror jag det. Inte så starka denna gång, inte Miss Ro, utan vanliga Zyplikone. Sömntabletterna han får utskrivet av läkaren. M har ju metadon, så jag kan visst acceptera att han måste medicinera sig. Vad jag inte står ut med, är att han ljuger. Att han för fridens skull, för sin egen skull, för att han är feg?! Låter mig vandra i ovissheten, låter mig bli slängd till vargarna. Det är den känslan jag får när han återigen nekar.

Det är nånting i den där känslan när människor ljuger som jag inte står ut med. Fastän jag vet att alla möten jag varit på, alla människor jag träffat genom åren sagt mig ”spelar ingen roll om någon ljuger för dig, du får släppa taget”. Så är det praktiskt omöjligt för mig att göra så, det känns som mitt liv är beroende på om han talar sanning eller inte. Jag vet att det inte är så. Men bilden av mig själv stående i ett hav av människor, som alla har någon att prata med, och alla pratar om mig utan att säga något till mig, den bilden gör så fruktansvärt ont. Och jag står inte ut med tanken att känna tillit längre.

Ska titta lite på tv och sen lyssna på Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson, en av de bästa böcker jag läst. Hon kan konsten att beskriva ett liv i ett par få rader. Något jag knappt varit i närheten av.

Midsommar

Midsommar och medberoende. Jag har – i ett väldigt energiskt ögonblick – bestämt med M att vi ska fira midsommar ihop. Igår när jag ringde fick jag självan, han låg och sov. Inte nog med det, han har fått egen lägenhet och första natten skulle invigas där. Jag ringde och han sov, jag ringde igen och han sov igen. All min tillit som jag byggt upp under sista månaderna var plötsligt mil ifrån. Jag reagerade, registrerade, och muren närmade sig.

Såklart hör M på mig när jag blir sådär. Liksom jag hör på M när det är något. Jag är överkänslig såklart, precis som alla andra som vuxit upp med alkoholism droger i barndomen. Så jag ställer mig i stridsposition, och därmed stängs många dörrar om min objektivitet.

Vi klampar på som vanligt i den här traditionella dansen, inte runt någon midsommarstång utan vår egen missbrukare vs medberoende – dans. Vi missar inga steg, för den här dansen sitter i själen, den är svår att glömma. Den för oss längre och längre ifrån varandra, och den befäster avståndet. Vi kunde iallafall enas om att ta ett break för att sova.

Nu ringde M, och jag tycker såklart att han är oförstående för min rädsla. Han undrar hur länge min misstänksamhet ska sitta i, för något som han gjorde förut??!. Och jag vill han ska förstå att den går inte att bara tvätta bort med Vanish eller nåt. Men han är ju redan på defensiven – och känner sig bortstött – så vi befäster återigen det vanliga scenariot.

Jag känner att M inte har så många vänner, jag känner att han – till skillnad ifrån mig – är beroende av mig. Jag tycker det är viktigt med andra input än just honom, och det betyder inte att jag inte älskar honom. Det betyder inte ens att min kärlek är mindre för honom än den han hyser för mig, även om M gärna vill påskina det.

M blir som en liten pojke som känner sig bortstött, jag blir som en liten obstinat flicka när M inte förstår mig.

Vi behöver så mycket vi sårade och vingklippta vuxna barn. Och jag ser det, men jag undrar ibland om M gör det?! Vi har iallafall börjat gå hos en familjeterapeut som mest koncentrerat sig på mig och de problemen jag har i våran relation. Det handlar mest om tillit. Jag tycker såklart inte han förstår heller, men kanske han inte kan det efter 2 gånger. Han påtalar mest att mycket av min tillitsbrist är skapad i min barndom, vilket han har rätt i. Men det känns också som jag är lite av en förlorare -vilket egentligen är fel ord, men rätt känsla – i den här terapin. Han vet ju inte M:s problem, eller hans projektioner, för vi har mest koncentrerat oss kring min tillitsbrist.

Pratade med M nu, och magen knyter sig, och vaksamheten ökar. Det känns i hela kroppen att jag måste vara på min vakt. Jag vill inte men det tar över helt. Kanske om jag skriver om det och ber en bön så jag kanske kan hantera det utan att projicera det, eller överhuvudtaget bry mig?! Om jag misstänker något är det ju inte mer med det. Såklart är det stor risk att M kommer använda igen. Droger är listiga falska och starka. Ingen mänsklig kraft kan mäta sig med dem.

Tyvärr.

Lilla ängeln

Här är lilla ängeln som räddar min morgon. Han har bara några fel kvar för att komma förbi Farbröderna på bilprovningen. Ett litet hjullager, på bakre benet som han måste få utbytt. Sen är hans 2 framre ben defekt, men bara på skorna sas, och sen läcker hans blomomlopp lite.

Men han orkar komma igång på morgon, fastän han stått undangömd så länge nu. Och Oj, vad han hjälper till. Fastän han stått ute nu en hel lång vinter, alldeles ensam i kylan. Så finns här varje morgon. Även i veckan när han började blinka och ha sig, gick han igång igen. Fastän hans ork var i det närmaste slut.

Lilla ängeln fortsätter överraska.

Vända en tanke

Precis vaknat, och ingen klocka ringde. Jag har redan blivit programmerad till 6, att gå upp då alltså .
Värmen pustar in i mitt sovrumsfönster och idag vet jag att det blir fint, och varmt väder. Bra för mig som är reumatiker. Fick provsvar igår inför besöket hos Reumatologen i höst, att jag har vätskeansamlingar i höften vilket betyder att jag lider av inflammation. Provsvaret skickas vidare. Jag har undvikit den värsta smärtan genom att få igång bilen så jag endast behöver sitta 1 timme på pendeltåg till jobbet, istället för 1,5. Betyder att det inte är lika stelt vid avstigning, vilket är just vad reumatiker har det värst med, stelhet. Bara att kliva upp på morgon hos mig är sin lilla procedur – om jag mot förmodan glömt min medicin på kvällen, vilket jag ofta gör-. Det är ofta så stelt att jag får vänta med toaletten, eftersom jag inte kan klara rörelsen som gör att jag kan gå därifrån, torka mig alltså.

Så lite stretch, så är jag ofta rundsmörjd vilket gör att jag efter ett tag kan klara även den uppgiften. Jag klarar mig bra på jobbet, där jag ibland kan gå upp och röra mig, hämta något. Då får jag också lite rörelse som smörjer mig. Jag är som en motor som inte har någon olja på morgon.

Idag får jag återigen en hint om att medkänslan inte är särskilt gångbar i våra tider. Ändå är det egentligen det enda sättet för en människa att må bra. För av positiva tankar förändras allting. Det är lättare sagt än gjort, men själv insikten av att jag tänker fel är ju början till en resa som – för mig förändrat mitt liv.

Ett exempel är på jobbet nu tex. Jag har fått ett jobb, jag är lycklig glad, och känner förtröstan. Så fort det börjar kännas lite motigt, slår gärna de här negativa tankarna till. För mig har det handlat om att jag är inhyrd där jag jobbar. Jag jobbar med löner också, vilket gör att jag varje minut ser vad andra människor tjänar. Vid jämförelse ligger jag lågt. Det gör alltid, att jag börjar tänka i det här automatiska mönstret.

”Hon som inte verkar så bra som mig, varför har hon mer lön än mig? Han som verkar helt spånig, varför har han fast anställning och inte jag? Varför visar de inte mer tacksamhet när de har det så bra? De har sån trygghet de här människorna som jag inte har! Sicka snika människor”.

De tankar får lätt spinn, och de förökar sig med ljusets hastighet. Vid det här laget, är jag så förvriden i mitt tankesätt så jag inte ens märker hur bra jag har det i förhållande till många andra. Det menar jag är min största utmaning, att vända de här tankara i annan riktning.

Enligt Dalai Lama ska vi alltid jämföra oss med de som har det sämre, – om vi måste jämföra oss?!-. Den tankevändningen, gör att vi får uppleva något helt annat än det här surret som uppstår av första valet.

Tacksamhet!

Vilket vidare stämmer mig till något annat, kärlek och medkänsla. Som är den största gåvan av alla. Och som inga pengar eller materiella saker kan ersätta.

Det är inte lätt, men vägen finns där, bara för oss att välja! ?

Morgonstund

Har guld i mun. Men också, massor av nervositet, när jag idag gick iväg till min första arbetsdag. Solen gjorde sällskap, och dessutom var M här roch följde med mig i bilen jaga reparerat för ändamålet.

Till Farsta Strand och sen pendeltåg ut till vackra och vindsmekande Nynäshamn. Jag kunde såklart inte somna kvällen innan, så jag hade sovit högst 4 timma, varvid hjärnan av värmen och anspänningen just nu känns som en uppblåst och sprickfärdig balong av alla intryck.

Blogspot seeeegar sig fram så ytterligare rapport får vänta.

IQ test

Hade tråkigt och gjorde intelligenstest för att pigga upp mig. Okoncentrerad och trött -fastän jag precis vaknat-, fick jag 117 poäng av 140-150 möjliga. Svårt att sitta still emot slutet på testet, men gissade på några *hihi*.

Jag är ok, jag försöker planera in allt på den korta tid jag har kvar i ledighet. På måndag börjar äventyret. Jag är så van att gå hemma, i min lilla vrå, så att komma ut i stora världen känns så stort.

Det känns som jag ska på min livs resa, min första jorden runt resa. Och så är det bara ett jobb, precis ett sånt alla andra har, varje dag. Såklart börjar jag fundera, kan ju inte nöja mig med den enkla vägen inte. Jag undrar om människor känner att de får ut något av livet, vare sig de jobbar eller inte. Massa existensiella tankar drar i mig just nu. Kan man leva fastän man behöver vara ifrån sitt hem 12 timmar om dygnet? Och kan man leva när man inte är det?

Så små funderingar i en sån liten människa, så mycket hjärngympa får räcka för idag. Ska försöka ta mig ut nu i SOLEN.