Rädd

Jag blir rädd. För alla skrämmande, svårtolkade regler. För alla byråkratiska regler, som kommer svävande i mitt huvud nu när jag snart ska börja jobba.

Jag är utanför systemet, detta märkliga system som ska hjälpa oss klara våra hyror, matkostnader varje månad. Jag har varit sjukskriven sedan -97. Först var det för stora sonen, han har AS och behövde hjälp i princip dygnet runt. Sen blev mina egna problem för ohanterliga, så arbetsmarknaden med dess regler och förordningar var något jag inte alls klarade av.

Nu har jag fått jobb. Allting lyser i min värld, på ett sätt. Det andra sättet ger mig snarare ångest. Nu har jag ingen försörjning i juni månad, första arbetsdagen blir den 12 juni och dess lön kommer betalas ut i juli månad. Jag blir rädd, att jag inte ska klara att betala hyran för juni. Och .. Hur gör alla andra människor?! Kan någon skicka manualen?!

Det pratas så mycket om att alla vill få ut människor i jobb. Jag förstår människor idag, som inte vill bryta sin trygghet, genom sin sjukförsäkring emot ett jobb om de riskerar att inte kunna betala hyran. Kanske kommer jag sent med mina funderingar, men jag fick idag reda på att jag står utan försörjning i juni?! Usch, läskigt.

Tara hjälp!

Varsegod.

Måste dela med mig av en vacker sida. Fick inspiration av Solprinsessans ord, som väckte både ilska och hopp i mig.

Ilska för att jag ägnar så mycket tid åt att bekräfta mig själv, och de negativa tankar jag nästan alltid har sällskap av.

Hopp för att jag faktiskt har återfått kraften och insikten att det är bara jag som kan förändra mig själv, ingen annan.

En liten hoppfull sanning kommer här;

”En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen.

Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen. Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet.”Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget”, föreslog en av gudarna. ”Där blir den lagom svåråtkomlig!”"Nej”, sade en annan gud. ”Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!”"Varför inte lägga den på månens baksida?” dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: ”Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!”.

Dalai Lama kallar intutionen ”Hjärtats kunskap”.

Invincible

Jag stannar på Tonys sida tills på lördag, med hörlurar på! Där får jag mitt lustmäte uppfyllt, av Carola. Såg semifinalen, och satt med armarna högre än Carola under nästan hela hennes framträdande.

Vilka rysningar, som gavs när hon stod mitt i all denna schlagerhysteri, och bara pumpade på bland fläktar med blås på löshåret! Helt otrolig känsla.

Musik är förresten något mer än bara ljud i öronen för mig. Under mina svåraste stunder har jag alltid funnit tröst i musiken. Den är helande för kropp och själ. Att tex lyssna på Janis Joplin, och riktigt känna smärtan krypa uppför armarna genom att håren börjar resa sig, kan identifiera en hel del känslor jag annars inte kunnat få kontakt med. I svåra stunder har också Carola varit en stor hjälp för mig. Balkongen -05, när M var ute på sina rejs, och jag varken visste ut eller in vad det gällde oss. När kärleken kändes skrämmande stor, samtidigt som min tillit fått sig rejäla törnar, fanns hon där i mina öron. Närmare Gud, var lindringen, att sitte med block och penna och inte agera ringa M, skälla ut honom, säga han var idiot osv, och istället försöka vara kvar i känslan. Den där läskiga, när jag bara vill fly, genom att agera ut. Då var Carolas text, och sång som balsam, som fick mig stå ut med känslan att vara övergiven, ensam, utslängd. Som jag säkert inte alls var, men hjärtats språk sa mig så.

Musik är så mycket mer. En subtil känsla, lika svårt att beskriva som hur vinden känns, när den smeker mina armar en sommarkväll. För mig är musik andligt. Det är en upplyftande kraft, som får mig närmare det som är viktigt, – här och nu. Ett flow som silar bort allt det där oväsentliga och tar fram det viktiga.

Så Invincible mina vänner, med förhoppning på lördagen.

Söndag

Igår kunde man gratis titta på Carolas nya video på engelska, Invinsible på Expressen. Jag lyssnade så klart hur många gånger som helst på låten. När jag sen klev på bussen, kom jag på mig själv att sjunga den högt när jag visade mitt SL-kort.

Jag gillar Carola, och jag har gjort det enda sedan Hey Mickey, mickey hej, mickey du är helt ok, Hej Mickey!. Det var ju lite töntvarning på den redan då, men jag ock min gamla kompis stretade emot strömmen och satt och sjöng den högt i bilen, då det begav sig.

Jag hejar på Carola och kräver att hon minst vinner finalen. Förra gången hon vann med Fångad av en stormvind satt jag hemma med ett hjärtopererat barn och ammade honom, och sprang fram och tillbaka genom lägenheten vid röstningen, vilken Carola vann över Frankrike för att hon fått mer 12 poängare av juryn. Helt sagolikt.

Livet är på topp, jag iväg och öppna kvinnomötet som jag startat. Och ta med termosen och sätta mig på gräset efteråt. I morgon ska jag skriva anställningskontrakt. Kan knappt tro det är sant !!

Jag, en hederlig arbetare

Jaha, så har det äntligen hänt även för mig. Jag har fått ett jobb, och varit och gjort mina första arbetsdagar. Det är befriande att komma iväg på morgonen, det är befriande att se att det finns en värld utanför mitt köksbord, min soffa, och säng.

För mig är arbete vila. Nån vis man sa, att arbete ska utföras med kärlek. Och i nyhetens behag, kan jag lova att jag gjort det. Allting känns heligt, även om resvägen är okristligt låååång, det är det enda beska. 2 timmar dit, och lika lång väg hem. Och mina leder värker efter 2 ½ timmar på pendeltåg varje dag. Men jag har smärtstillande, som kommer att hjälpa mig igenom.

Jag är så glad. Allting verkar falla på plats för mig. Platsen där mitt jobb ligger, är platsen där min mamma tillbringade sin sista tid i livet. Idag kom insikten i form av en stilla bris i mitt inre, jag börjar mitt liv där hon avslutade sitt. Känns mäktigt på något sätt. Känns som mamma tittar ner ifrån molnen, och bara ler, och säger ”Åhh vad jag är stolt över dig min flicka”.

Allt känns bara rätt.

1

Ska iväg ut och nyttja de sista lediga dagarna här innan jag börjar jobba på onsdag. Jag har tänktee på varför jag hela tiden går med konstant oro i kroppen, är det inte för att M benzar, så är det sonen. När allt är lugnt kan jag inte heller stilla mig.

Det svåraste måste vara att allt är lugnt och bra i mitt liv. Det är som att jag är så van vid kaos, att jag inte vet hur jag ska hantera lugn och ro, och när det går bra för mig. Jag söker ständigt efter något som kan få mig att känna den där trygga känslan, på vakt, orolig, tänkande. Det är som en flykt ifrån mig själv.

Bra saker denna dag (än så länge):

Jag har kommit upp i tid.
Jag har ringt sonens rektor och lärare.
Fixat nätverket.
Klätt på mig (gäller att fokusera positivt!).

Och nu ska jag ut i sOOOOlen.

Söndag

Tack för alla inlägg i gästboken, blir så glad att någon ser.

Mycket saker har hänt, sen jag sist skrev. Konstigt att jag helt plötsligt inte har ett endaste behov att skriva något. Skrivandet går i skov, liksom min kreativitet. Just nu lever jag mest i kroppen, dvs, känner massor. Allt är väldigt lugnt, och med undantag från några blackouter med tillfällig sinnesförvirring pga stress så fungerar mitt liv.

Jag har fått jobb, ett alldeles riktigt jobb. Ska vara med på första lönekörningen nästa vecka och sen börjar jag i juni, för att sen jobba hela underbara sommaren. Känns lite snopet att när ljuset kommer efter den svarta årstiden ska jag jobba istället för att njuta. Men jag ser det som en investering, att jag kommer få goda referenser och kanske möjligheten att komma in i systemet igen, något jag varit utanför så många år pga sjukskrivning.

Sonen kom hem full igår. Han knallade iväg med en hundralapp klockan 8 och kom hem 12, vinglandes och hoppade i badet direkt. Jag känner mig orolig. Inte – som borde vara – för honom, utan för att jag själv inser min egen oförmåga att veta. Hur jag ska reagera i såna här lägen. Jag började själv dricka vid 12 årsålder, drack varje helg. Och jag vet att mina år i missbruk, är något som kommer igen genetiskt i mina barn, kan göra!? Jag blir livrädd och det känns som jag inte har koden som andra mammor har!?

Koden; som gör att jag vet och känner när man ska bli orolig, och när man ska vidta åtgärder. Det är speciellt för min son, eftersom han är son till 2 missbrukande föräldrar, visserligen är jag drogfri/nykter. Men varningssignalerna ska väl ringa lite tidigare om det är så?!

Det är skräcken, att jag tror jag ska börja oroa mig, och samtidigt kommer den där andra rösten som säger; ”Men han är tonåring, måste ju pröva som andra tonåringar”. Och mitt emellan dem står jag, och vet ingenting automatiskt.

Mina referensramar är ju ringa, min egen mamma ringde inte ens polisen, när jag som 13 åring var borta i nästan en veckan hemifrån. Var hos en kille i Farsta vars familj var på utlandssemester, och vi hade huset för oss själv, jag killen och nästan hela Farstas ungdomar.

Jag ska iväg på möte, kan ju iallafall inte göra något åt saken just nu, kanske jag får något svar när jag kommer ifrån mötet. Svaren på min förvirring brukar oftast komma när jag minst anar det, och all oro ligger liksom ivägen för att jag ska höra den där tysta lilla rösten inom mig, som säger det som känns rätt för mig.

M har varit drogfri länge nu. Så länge så jag faktiskt tycker att jag normaliserar att han inte tar benz. Det är ett mirakel i sig, som jag inte får glömma.

De fina och positiva sakerna tenderar att glömmas bort medan de negativa radas upp och knuffas med varandra i mig. Jag ska försöka använda bloggen för att påminna mig varje dag vad som är positivt i mitt liv. Ett nytt kapitel eller nåt.