Insikter

Varför skriver jag om mig och M i min blogg. Jag får ju bara bitter smak efteråt, som hans kommentarer tex?!
Jag vägrar flytta på mig för att han ska få lugn och ro, i sin förnekelse.
Ibland flyttar jag plats, till min hårddisk, men för mig känns det mer verkligt att skriva här, som om jag behöver påminna mig själv vilken verklighet jag lever i. Så jag inte fångas in av andras.
Därför skriver jag vidare i min blogg, om mitt liv med M – som är en del i min medberoendeproblematik -, och om mina insikter om mig själv i förhållande till andra människor förutom M.

Idag är just en sån dag när min sinnesro störts av att jag är alltför snabb att bli arg, och irriterad. Jag vet att jag har rätt att vara det, men för min egen skull skulle jag behöva analysera situationen mer utanför mig själv. Det är därför jag skriver nu.

Jag har lätt att leva utifrån och in och inte innifrån och ut. Därför är jag mer känslig för vilka människor jag umgås med. Jag vet att det handlar om att jag måste försöka leva mer innifrån mig själv, och inte vaja omkring utifrån vilka människor jag är med. Så har det varit med M. Jag träffade M på MP för 1 år sen, 12 februari-2005. Jag hade jobbiga relationer bakom mig, jag var ärlig emot M om mycket, nästan allt jag kände sa jag direkt till honom. Därför var ju också projektionerna starka. Mitt levnadssätt gör ju också att det är lättare att puffa mig än någon annan. Jag brukar oftast ta på mig skuld, jag behöver inte någon skuldtripp för det.

När våra problem började dyka upp, bara som små subtila signaler, så var jag snabb att analysera min del så noggrannt så jag glömde vi var 2 i relationen. Detta pågick länge, jag tror också det var därför vi kunde förstöra så mycket på så kort tid. Alla gånger jag blev osäker, ville jag dra mig undan, vara tyst, bara vara i mig själv. Det var mitt sätt att hantera våran relation, jag lyssnade också mycket på hur ledsen M var, i början var det charmigt, att en man kunde vara så känslig. Vad jag inte förstod var att vi båda målade in varandra i varsitt hörn. Jag med min självrannsakan, och han med hans självömkan.

Jag kommer ihåg att jag ofta sa till M att han var otydlig, att jag inte fick något grepp om honom. Efter varje gång jag dragit mig undan, för att sen fika med M i stan, och få förklaringar, som mest bestod i att M satt och såg ledsen ut, och jag pratade!! Jag vill hjälpa, ställa tillrätta, om ändå M fick en lägenhet, fick träffa barnen mer, fick ett jobb, om ändå jag inte var så svår av mig, så skulle allt bli bra. Genom handling, ord och förändring försökte jag förändra våran relation. Allt för att inte upptäcka det där djupa hålet som kom närmare och närmare för varje gång jag ville dra mig undan M. Sanningen kallar jag det idag. Min sanning, den sanning som jag alltid kände i varenda andetag tillsammans med M men som jag valde att förneka, för att orka fortsätta vara med honom. Jag började tro på hans sanning, min egen blev grumligare och grumligare. Jag kände en sak, men fick genom M förklarat en annan sak. Precis som det var när jag var liten, när pappa sa att jag inte behövde bli rädd, medan han stod och skulle bestraffa mig. Samma känsla, hade jag med M från dag 1.

Jag tror att det är därför vi vuxna barn, vi medberoende söker oss till såna här män, som kan bekräfta det vi var med om som små, så vi iallafall som vuxna kan ändra på vårat livsscenario. Det gör för ont att inse oss maktlösa, inför våran egen uppväxt. Vi fortsätter att försöka förändra omöjliga män, omöjliga barn, människor. För att det gör så oerhört ont att se att vi kanske inte var älskade som små. Inte ens det kunde jag åstadkomma, blir vårat mantra när vi uppfyller våran profetia. Jag tror och känner att det är därför M haft sånt grepp om mig.

Jag måste börjar lyssna till människos handlingar, även om de är mer tysta och subtila än människors ord. Jag själv pratar också alldeles för mycket, så jag ser till att överröstar andra, och för smärtan att se att jag kanske återigen står framför min potentiella livsverk att förändra. Jag måste försöka lära mig att ‘känna’ in männisor, se till de här tysta signalerna i min kropp som faktiskt varnar mig i alldeles rätt ögonblick. Jag måste försöka leva mitt liv, inte någon annans.

Idag fick jag dessutom reda på att M firade våran 5 månadersdag, med att gå på Gröna Lund, med sina barn och kvinnan I han träffat på MP. Jag blev ja -vansinnig-, när M berättade det idag. Kvinnan I hade erbjudit sig att bjuda barnen på Gröna Lund, för att det var så synd om dem (I:s egna ord). Därför hade hon bjudit hem dem till sig, och gett dem mobiltelefoner, och besök på Gröna Lund. I hade ingen aning om att jag träffade barnen nästa dag, i stan, då jag inte heller hade någon aning om att barnen träffat Kvinnan I, från MP.

Usch jag ryser när jag tänker på det. Jag har också förstått att det inte alls bara handlar om M:s roppar, utan hela hans beteende. Hans otydlighet, som jag kännt i hela kroppen sen jag träffade M, men som han förklarat bort, förminskat, och jag valde tro på hans verklighet istället för min egen. M:s förklaring denna gång var:

- Han ville inte såra Kvinnan I med att han hade mig.

- Han ville inte berätta sanningen för mig, för då hade jag blivit arg.

- Det var bara ‘gamla tant I’, som ungarna och han hälsade på

- Jag var så taskig emot honom, hade dragit mig undan.

Hans förklaringar är läskiga. Det är därför jag ibland tror att M lider av något större än bara beroende?! Han verkar dessutom nästan tycka att det här är helt ok beteende, och kan inte förstå hur jag kan vara så arg, förbannad och besviken som jag är!? Det är nästan mer förvirrande än hela situationen, att M inte kan förstå att han liksom klivit över hur många moraliska och etiska gränser som helst. Tycker jag, och hela min kropp med mig.

Det är nästan mer än jag kan bära när jag verkligen förstår innebörden i vad jag varit med om sista året. Det som ändå varit hälsosamt är att jag faktiskt förstått att jag känner rätt. Att mitt intuitiva jag alltid har rätt. Jag har alltid haft den där lilla rösten inom mig. Och ibland har jag lyssnat, ibland inte. Den har försiktigt viskande varnat mig när något inte är bra för mig, när jag gör något som inte är bra för mig. Oftast lyssnar jag inte. Men insikterna efter året med M har gett mig hopp om att kunna lyssna till mig själv mer än jag gör idag.

Kommentar

Jag tycker det är konstigt att M, efter bara 24 timmar kan skriva något sånt här?! Men ….. han undrade hur länge hans kommentar skulle sitta kvar innan censuren. Här är svaret.

Ljuset i mörkret

Dagen har varit mestadels bra, först var jag tveksam till att komma iväg på mötet, pratade med M i telefonen. Jag blev upprörd av allting kring oss och kring honom. Och ändå klev mina fötter iväg på mötet. Åh vad jag blev glad att jag lyckades att ta mig dit. Jag har svårt just nu, att ta mig för saker, minsta lilla motståndets lag får mig ur balans.

Men inte denna gång, vilket jag är oerhört tacksam för. Efter mötet följde jag med Gunilla till Stadbiblioteket , för hon skulle låna en Lagerqvist. När vi kom dit var det stängt, men själv promenaden genom staden Stockholm denna kväll var magisk. Hon är lika virrig som jag, och det känns befriande att glömma bort sig lite. Vidare längst Sveavägen, till Centrum där en ensam man stod och predikade Jesus budskap i kvällen, fredagkväll. Kändes nästa ödesmättat när vi gick längst tomma gator, det var lugnt i Stockholm också, nästan lite vårlikt kändes det.

Vi brukade ofta göra sånt här förut, G och jag. Våra stråk har ändrats genom tiden, men samvaron efter mötena är alldeles speciell. Jag återfick en massa kraft kände jag, att allting finns kvar för mig. Att allting med M inte förändrat mig eller människorna omkring mig, att jag faktiskt har annat än M i mitt liv. Och hur mycket energi jag lagt ner på M, istället för att fylla mig med ljus energi.

I morgon är siktet 8.00 först, sen kaffe och ta mig iväg till konventet i Söderledskyrkan. Där finns Alanon och ännu mer tröst och kraft. En hoppfull dag.

Rättigheter kontra skyldigheter

Tänkte skriva något här, men kom på att jag mår bättre utan att ha skrivit det. Bilden får illustrera allt jag säger utan ord inatt, Godnatt.

-0

Ljuset kommer för de som väntar heter det ju, eller var det jag som kom på det?! Jag kämpar på i mitt lilla liv, där allting egentligen handlar om att jag har svårt för att låta andra människor göra det de själva vill, kan.

Jag vill lägga mig i, ställa till rätta. Egentligen är det ett ganska högmodigt tänkande, varför skulle jag veta bättre vad som är bra för andra?!

Jo för om de gör det, så gör det mindre ont i mig. Och den drivkraften är stark, otroligt stark. Jag vill må bra, jag vill ha flyt/flow, därför är de där smärtsamma känslorna i mig, såna jag fort vill få bort.

Idag har ingenting hänt, speciellt. Vandrar runt bland mina blommor, kattungar och andra små bestyr som min vardag innehåller. Nu ska jag ner till Apoteket och hämta astmamedicin. Har fått ett par tuffa törnar här idag, insikter som är svåra att smälta. Men jag gör så gott jag kan, ut nu tex.

Dikt 041118

Jag lärde mig tidigt
vad jag skulle se,
att jag var tvungen
att ge.

För att du skulle
bli nöjd och glad,
själv ‘föll’ jag in
i tapetblommans blad.

Den lilla rösten
såg vad som försigick
men hur hon är ropade
ingen respons hon fick

Hon blev instängd i ett land
där alla andra små
röster vilar bland varann.

De starka orkade ropa
högre och mer
så låset kring dem
föll ner

Min lilla röst vilar på
hemlig mark
efter jag hämta hem henne
och gjort henne stark.

Den lilla

Känns så mörkt i mig, som om veckorna med M och hans tabletter äter upp mig innifrån. Ljuset är så långt bort, inte för mig att nudda. Hur jag än försöker så äter mörkret upp mig.

Varför dras jag till killar som inte känslomässigt kan ge mig det jag behöver?!

Frågan känns mer och mer i mig. Jag har försökt att fly med undanflykter, att det är jag som söker fel, jag träffar fel killar, jag är inte tillräkligt frisk. Men det är jag, frisk, det var min uppväxtmiljö som inte var frisk. Jag blev vuxet barn, ständigt stigmatiserad av min ursprungsmiljö. Min pappa var alkoholisten, och han var en sadistisk person. Han var och förblev ännu sjukare, ju mer hans missbruk ökade.

Högdalen 1973. Där bodde min pappa, mamma och min lillebror som föddes där, jag blev till innan vi flyttade dit. Jag minns atmosfären, varenda vrå kan jag utantill, varenda lukt finns kvar i mig. Han styrde, även fastän han var på en av sina fylleperioder så styrde han allting därhemma, alla våra känslor, våra rädslor, våra tankar. Alla gick vi och väntade, på den där känslan som förebådade att han skulle komma. Min mamma stod jämt i köket, tittande i köksfönstret och förberedde nästa flykt för oss alla. Hon stod där nästan jämt, som jag kommer ihåg. Och allt jag visste/lärde mig var att inte fråga inte säga något, som kunde förstöra den där täta dimman av alarm, som antingen skulle komma eller inte komma.

När han så då kom till slut, bytte rädslan skepnad. Vad skulle nu hända? Var mamma säker? Vad skulle jag göra, annat än att gråta tyst i min kudde?!

En gång tog mamma och jag bilen ut och åkte. Julen -72, skulle vi besöka pappa som var borta. Han var det ibland, men mamma kunde inte gå bort från fönstret ändå, det hade blivit en vana för henne att sjunka iväg i, fönstret med sina skuggor, mörkret som omslöt. Vi kom fram och pappa var kammad och luktade gott, jättefint rum hade han också. Eftersom inga frågor fick ställas, allting skulle vara tyst och undanstoppat i vår familj. Därför frågade jag inte vad jag undrade när pappa sa att han byggde en simbassäng därutanför fönstret, en stor grop var där. Jag tyckte det var underligt, kommer ihåg den första känslan av att någon sa något, men menade en annan sak. Jag fick en klocka, röd var den och jag var glad.

Efteråt kom sanningen fram att min pappa satt i fängelse för rattfylla.

Under hela min uppväxt kom dem där dubbla budskapen, att mamma var ok fastän jag såg att hon inte var det. Att priset för att ta hand om mamma, var att jag inte ställde några svåra frågor. Hon som hade all energi på att förbereda våran flykt, om den skulle behövas. Och pappa som var sadist, och hittade på nya grymmare metoder om vi inte lydde honom, eller om han fått ‘för’ sig att vi inte lydde honom. Hans verklighet var skrämmande fel ibland.

Jag är vuxet barn, med alla de konsekveser som kommer av det. Vissa saker tänker jag inte ens på att jag gör. Som att vara smidig, att inte komma i konflikt, för då riskerar jag att förstöras. Att bara finnas för andra, att ha svårt att ta mina egna behov på allvar.

Och framförallt, att inte lita på någon !!

Jag har lätt att komma människor nära, jag är en sån person som människor tror de kommer in på livet. Jag har utvecklat ett speciellt sätt som gör att människor tror de vet vem jag är. Men lång därinne sitter spärren emot omvärlden, att inte lita på någon. Den är så automatiserade nu, så jag tänker inte ens på den. Att jag ständigt misstror människor, fastän jag låtsas att jag har tillit.

Det är knepigt att leva i den här dubbelvärlden. Den skapar rädslor som skärmar mig ännu mer ifrån andra. Min psykolog sa till mig att jag är lätt att tycka om. När hon sa det, tänkte jag att vad jag lurat henne, hon tror hon vet vem jag är. Men ibland tycker någon om mig också, utan att jag behöver vara fel med det.

Avrundningar är jag inte så bra på, orden tog slut här …………………….